Häromdagen åkte jag tåg igen. Ja, det är fanimej bästa blogginspirationen. Outstanding.
Jaja. Jag åkte tåg. Och så tittar jag ut genom fönstret på en plattform och ser en man försöka dra en resväska a la gamla modellen. Alltså inte en kabinväska utan en sån där väska som har ett litetlitet handtag som gör att man måste böja sig när man går och som har smalasmala hjul och total obalans så väskan välter varje meter och slår i hälarna så den välter o så det gör ont som fan o allt det där.
Det får mig att undra hur fan man tänkte? Hur kunde det ta så lång tid innan man kom på att det är smartare att vända lite på grejerna så blir väskan mycket lättare att dra. Alltså det är ju liksom ingen superrevolutionerande idé som nån snubbe/snubba kom på en dag. Ändå så totalt genialt. De satt på nått möte. Nån säger. "Men hörrni. Varför inte liksom ställa väskan på höjden och sätta hjulen på bredden istället för lången? Skulle inte det bli mycket bättre." Det är ju fan en asenkel idé. Ändå tog det åratal innan nån gjorde det.
Det jag då undrar över är ju såklart: Hur många grjer går vi runt och bara gör som liksom skulle kunna göras på så otroligt mycket smartare sätt än vi gör. Men vi liksom bara kör på utifrån gammal vana och inte tänker.
Jag fick för ett tag berättat historien om de tio aporna. Ett sant experiment man har gjort i USA. Det man gjorde var att stoppa in tio apor i ett rum. Där fanns en trapp och om man klättrade uppför den fanns det massa bananer.
Men, det var bara en apa i taget som kunde klättra uppför den smala trappen. Och när den gjorde det passerade den en sensor som gjorde att det började spruta kallvatten på de nio aporna som stod kvar nedanför.
Efter ett tag kom nån apa på det där och började stoppa de andra från att klättra upp och ta bananer. Till slut hade alla fattat grejen och ingen apa klättrade upp.
Då tog man ut en apa och satte in en ny. Vilken självklart satte fart för att klättra upp till bananerna. Men då sprang de andra nio fram och stoppade honom. Och han klättrade inte upp.
Sen bytte man en apa till och samma procedur utspelade sig.
Till slut var det tio apor där inne som aldrig hade känt kallvattnet. Men ändå spärrade de vägen när det kom in en ny apa.
Jag tror att det är precis så här vi människor funkar. Vi gör massa grejer som nån har sagt att vi ska göra men vi ifrågasätter inte.
Jag vill inte vara som aporna. Men på många sätt är man nog det. Jag undrar hur mycket egentligen? Hur mycket gör man som är totalt ologiskt men som bara snurrar på för det är så man alltid gjort liksom?
tisdag, mars 11, 2008
En blogg på hela februari
Katastrof avv jag varje gång jag ska blogga tvingas skriva ett inlägg först där jag lovar bättring.
Men här kommer det igen.
Ett inlägg på hela februari är fan till o skämmas sandra. Du kan ju typ lika gärna lägga ner att blogga.
Menmen, det gör jag inte. Jag har precis klivit ur en jbb-koma och lovar ännu en gång skärpning.
Vi får väl se hur det går.
För övrigt har jag gjort en halvårs-hög med kläder. Alltså en hög som jag ska slänga om jag inte använt kläderna på ett halvår. Kanske skulle sätta en sån tidsgrej för mig själv på bloggen. Att jag måste sluta om jag inte skriver inom en viss tid.
Hm, ska fundera ut en lagom lång sån bara.
Men här kommer det igen.
Ett inlägg på hela februari är fan till o skämmas sandra. Du kan ju typ lika gärna lägga ner att blogga.
Menmen, det gör jag inte. Jag har precis klivit ur en jbb-koma och lovar ännu en gång skärpning.
Vi får väl se hur det går.
För övrigt har jag gjort en halvårs-hög med kläder. Alltså en hög som jag ska slänga om jag inte använt kläderna på ett halvår. Kanske skulle sätta en sån tidsgrej för mig själv på bloggen. Att jag måste sluta om jag inte skriver inom en viss tid.
Hm, ska fundera ut en lagom lång sån bara.
söndag, februari 10, 2008
Tandkräm och romantik
På den här bloggen brukar jag ju kanske inte direkt hylla min kille som nån sorts romantik-guru. Dessutom har jag dissat romantik rätt fet-hårt. Men just precis nu kom jag på vad romantik är och att min kille är sjukt romantisk.
Men för att berätta själva poängen måste jag först backa lite och bekänna en sak: Jag har en enorm social fobi. Det märks inte så mycket men folk som känner mig väl vet. Till exempel finns det vissa saker som jag har svårt att köpa. I den kategorin finns tandkräm. Grejen är att om jag står där på ICA och lassar upp tandkräm på bandet är jag helt säker på att alla kommer analysera min käft. Köper jag "perfect Whitening" kommer alla glo på tänderna och tänka "Ja, det behöver hon verkligen. Fan vilka gula tänder hon har" osv. Och dessutom så kommer de tro att jag inte har borstat tänderna och går runt och har äckliga tänder. (Det här kan jag berätta mycket om, men jag stannar med att säga att detta gjort att det alltid är Staffan som handlar tandkräm till oss.)
Nu till den romantiska grejen.
Staffan är iväg och reser igen.
När han drog hade vi en tom tandkrämstub och en full. Hade min kille varit värsta egot hade han tagit den fulla (och därmed tvingat mig till att köpa tandkräm). Hade han varit värsta mjäkot hade han tagit den tomma.
Men nej. Han löste det på det där vi-delar-på-allt-sättet som jag ofta hört talas om men aldrig riktigt satt ord på vad det är.
Staffan tryckte helt enkelt ut lagom mycket tandkräm så att jag skulle klara mig hela veckan från den fulla till den tomma tandkrämen, och lämnade tuben till mig.
Det är fanimej kärlek.
Men för att berätta själva poängen måste jag först backa lite och bekänna en sak: Jag har en enorm social fobi. Det märks inte så mycket men folk som känner mig väl vet. Till exempel finns det vissa saker som jag har svårt att köpa. I den kategorin finns tandkräm. Grejen är att om jag står där på ICA och lassar upp tandkräm på bandet är jag helt säker på att alla kommer analysera min käft. Köper jag "perfect Whitening" kommer alla glo på tänderna och tänka "Ja, det behöver hon verkligen. Fan vilka gula tänder hon har" osv. Och dessutom så kommer de tro att jag inte har borstat tänderna och går runt och har äckliga tänder. (Det här kan jag berätta mycket om, men jag stannar med att säga att detta gjort att det alltid är Staffan som handlar tandkräm till oss.)
Nu till den romantiska grejen.
Staffan är iväg och reser igen.
När han drog hade vi en tom tandkrämstub och en full. Hade min kille varit värsta egot hade han tagit den fulla (och därmed tvingat mig till att köpa tandkräm). Hade han varit värsta mjäkot hade han tagit den tomma.
Men nej. Han löste det på det där vi-delar-på-allt-sättet som jag ofta hört talas om men aldrig riktigt satt ord på vad det är.
Staffan tryckte helt enkelt ut lagom mycket tandkräm så att jag skulle klara mig hela veckan från den fulla till den tomma tandkrämen, och lämnade tuben till mig.
Det är fanimej kärlek.
söndag, januari 27, 2008
Jag kan inte sy
Jag har sprätt bort tre knappar i ett par av mina favvobyxor idag. (Ni vet de där hängiga jeansshortsen). Heter det sprätt förresten...Hm... NE hjälp!
Ok. Nu har jag kollat det hela, och javisst, det heter sprätt. (Sprätta, sprätte, sprätt.)
I alla fall.
Jag har sprätt bort tre knappar.
Det stör mig inte så särskilt mycket. Det är ju sånt som händer liksom.
Det som stör mig är att jag vet att jag aldrig nånsin kommer fixa det hela. Jag är en total katastrof när det kommer till sånt. Trots att jag är uppfostrad av en väv-tant, som jag ibland kallar min mamma, så finns det inte en chans att jag kommer fixa detta. Mamma kan virka, sticka, väva och sy. Men jag är katastof.
Just nu är jag mest nyfiken på om jag kommer använda mina byxor utan knappar eller lägga dem på en hylla och aldrig se dem igen.
På hyllan där det för övrigt finns sjukt många plagg.
Varför kan jag inte flytta den där jävla tummen som sitter där mitt i handen åtminstone en lite bit så att jag kanske pallar med att fixa sånna här, egentligen rätt triviala grejer?
Usch, nån dag ska jag ta och mogna till lite och faktiskt bli en fixare. Men än så länge låter jag min hylla med icke-fixade saker växa bara mer och mer. Och fortsätter att tänka: jag fixar det imorrn.
Ok. Nu har jag kollat det hela, och javisst, det heter sprätt. (Sprätta, sprätte, sprätt.)
I alla fall.
Jag har sprätt bort tre knappar.
Det stör mig inte så särskilt mycket. Det är ju sånt som händer liksom.
Det som stör mig är att jag vet att jag aldrig nånsin kommer fixa det hela. Jag är en total katastrof när det kommer till sånt. Trots att jag är uppfostrad av en väv-tant, som jag ibland kallar min mamma, så finns det inte en chans att jag kommer fixa detta. Mamma kan virka, sticka, väva och sy. Men jag är katastof.
Just nu är jag mest nyfiken på om jag kommer använda mina byxor utan knappar eller lägga dem på en hylla och aldrig se dem igen.
På hyllan där det för övrigt finns sjukt många plagg.
Varför kan jag inte flytta den där jävla tummen som sitter där mitt i handen åtminstone en lite bit så att jag kanske pallar med att fixa sånna här, egentligen rätt triviala grejer?
Usch, nån dag ska jag ta och mogna till lite och faktiskt bli en fixare. Men än så länge låter jag min hylla med icke-fixade saker växa bara mer och mer. Och fortsätter att tänka: jag fixar det imorrn.
Älska alla dagar
Det drar ihop sig till Alla hjärtans dag. Dagen då man ska manifestera sin kärlek till sin älskade genom att ge en kärleksgåva.
Jag hatar Alla hjärtans dag.
En gång i tiden jobbade jag på en tidning och skrev då en krönika som hette "Älska alla dagar". För vad fan är grejen med Alla hjärtans dag?
För mig är det ett tecken på att man inte är tillräckligt påhittig och romantisk i resten av livet så att man helt enkelt måste påminnas en dag om året om att "visst fan, jag är visst kär i min snubbe/snubba" eller "åh vad härligt, min snubbe/snubba är kär i mig".
Aftonbladet håller nu på med sin årliga kartläggning över vad man önskar sig på alla hjärtans dag.
"En dag på tu man hand med min älskade" är vad svenne banan önskar sig just nu.
Att glida runt på Djurgården hand i hand med den man är ihop med och visa hela världen att man minsann har någon som gillar en tillbaka. Varenda jävla resturang i stan kommer vara fullbokad. Ljusen kommer tindra. Kärleken spira.
Alltså den typen av romantik är överhuvudtaget nått som jag inte riktigt förstår mig på. Jag kanske en dag kommer ångra detta inlägg, men jag gillar faktiskt bättre fantasi än klisché. I Aftonbladet-undersökningen ska man kryssa i vad man helst vill ha på den stora dagen. Och allt man kan välja mellan är de traditionella grejerna som en chokladask, en ros, ett städat hem (men hallå?), lite annan skit och så den där på-tu-man-hand-dagen.
Men varför kan man liksom inte vara kär jämt? Jag blir ju betydligt gladare om Staffan gör nått annorlunda och kul en dag mitt på året och inte kommer hem med en pliktskyldig ros just den 14:e februari.
Jag skulle bara garva åt honom då. Nästan skämmas lite över att han är så icke fantasifull. Men jag kanske är knäpp?
Jag hatar Alla hjärtans dag.
En gång i tiden jobbade jag på en tidning och skrev då en krönika som hette "Älska alla dagar". För vad fan är grejen med Alla hjärtans dag?
För mig är det ett tecken på att man inte är tillräckligt påhittig och romantisk i resten av livet så att man helt enkelt måste påminnas en dag om året om att "visst fan, jag är visst kär i min snubbe/snubba" eller "åh vad härligt, min snubbe/snubba är kär i mig".
Aftonbladet håller nu på med sin årliga kartläggning över vad man önskar sig på alla hjärtans dag.
"En dag på tu man hand med min älskade" är vad svenne banan önskar sig just nu.
Att glida runt på Djurgården hand i hand med den man är ihop med och visa hela världen att man minsann har någon som gillar en tillbaka. Varenda jävla resturang i stan kommer vara fullbokad. Ljusen kommer tindra. Kärleken spira.
Alltså den typen av romantik är överhuvudtaget nått som jag inte riktigt förstår mig på. Jag kanske en dag kommer ångra detta inlägg, men jag gillar faktiskt bättre fantasi än klisché. I Aftonbladet-undersökningen ska man kryssa i vad man helst vill ha på den stora dagen. Och allt man kan välja mellan är de traditionella grejerna som en chokladask, en ros, ett städat hem (men hallå?), lite annan skit och så den där på-tu-man-hand-dagen.
Men varför kan man liksom inte vara kär jämt? Jag blir ju betydligt gladare om Staffan gör nått annorlunda och kul en dag mitt på året och inte kommer hem med en pliktskyldig ros just den 14:e februari.
Jag skulle bara garva åt honom då. Nästan skämmas lite över att han är så icke fantasifull. Men jag kanske är knäpp?
onsdag, januari 23, 2008
En blogg om tåg
Ibland funderar jag på att starta en blogg som bara handlar om att åka tåg.
Då skulle jag bland annat kunna skriva om de senaste dagarnas tågresor som bland annat handlat om:
1) Ett försök av mig och Staffan att för en gångs skull resa oss och göra oss i ordning tidigt då vi hade en miljard väskor i andra änden av vagnen. Strax efter Flempan reste vi oss. "Det kanske är lika bra att vi gör det där som vi hatar och tar våra grejer redan nu, då vi har så mycket", sa Staffan. Sagt och gjort. Tio minuter innan det är dags att rulla in på centralen reser vi oss upp. Men va fan händer? Jodå, sist blev vi ändå. Alltså folk är ju helt sjuka. Varför står ni där i en kvart innan det är dags att kliva av? Vad tänker ni på? Vad är ni nervösa för? Vad tror ni ska hända om ni inte är redo att slänga er av innan vagnen rullar in på plattformen? Varför står ni där och sliter i dörren av rädsla för att den just på er hållplats inte kommer öppna sig? Här kommer info till er. Det går automatiskt. Det finns nån sorts elektricitet i dörren så den öppnar sig, helt av sig själv. Ni kan inte missa det. Ni kan inte missa att gå av. (Oj, sorry på aggressionen, men det här upprör mig.)
2) Mannen i 60-årsåldern som satt bredvid mig på väg från Ludvika idag som hade "Det gör ont" med Lena PH som ringsignal och svarade "Yes, det är Sandström" med tonårsröst varje gång det ringde.
3) Konduktören som gick in på toan och kom ut en kvart senare tillsammans med den värsta bajsdoft världen skådat.
4) Rösten som en dag med den värsta seriemördarrösten sa "Nästa Säter" när vi rullade in i den välkända byn.
5) Mannen som inte hade någon egen vilja och gjorde allt det jag gjorde på vägen från Tranås en dag. (Drack kaffe, åt choklad, läste tidningen, spelade mobilspel osv.)
Jag skulle kunna fortsätta hur länge som helst. Men just nu slutar jag. Fortsättning följer en annan dag.
Då skulle jag bland annat kunna skriva om de senaste dagarnas tågresor som bland annat handlat om:
1) Ett försök av mig och Staffan att för en gångs skull resa oss och göra oss i ordning tidigt då vi hade en miljard väskor i andra änden av vagnen. Strax efter Flempan reste vi oss. "Det kanske är lika bra att vi gör det där som vi hatar och tar våra grejer redan nu, då vi har så mycket", sa Staffan. Sagt och gjort. Tio minuter innan det är dags att rulla in på centralen reser vi oss upp. Men va fan händer? Jodå, sist blev vi ändå. Alltså folk är ju helt sjuka. Varför står ni där i en kvart innan det är dags att kliva av? Vad tänker ni på? Vad är ni nervösa för? Vad tror ni ska hända om ni inte är redo att slänga er av innan vagnen rullar in på plattformen? Varför står ni där och sliter i dörren av rädsla för att den just på er hållplats inte kommer öppna sig? Här kommer info till er. Det går automatiskt. Det finns nån sorts elektricitet i dörren så den öppnar sig, helt av sig själv. Ni kan inte missa det. Ni kan inte missa att gå av. (Oj, sorry på aggressionen, men det här upprör mig.)
2) Mannen i 60-årsåldern som satt bredvid mig på väg från Ludvika idag som hade "Det gör ont" med Lena PH som ringsignal och svarade "Yes, det är Sandström" med tonårsröst varje gång det ringde.
3) Konduktören som gick in på toan och kom ut en kvart senare tillsammans med den värsta bajsdoft världen skådat.
4) Rösten som en dag med den värsta seriemördarrösten sa "Nästa Säter" när vi rullade in i den välkända byn.
5) Mannen som inte hade någon egen vilja och gjorde allt det jag gjorde på vägen från Tranås en dag. (Drack kaffe, åt choklad, läste tidningen, spelade mobilspel osv.)
Jag skulle kunna fortsätta hur länge som helst. Men just nu slutar jag. Fortsättning följer en annan dag.
Presenter
Ni som följt den här bloggen ett tag vet att jag och min kille är helt värdelösa på presenter.
Här kommer därför ett chock-inlägg.
När Staffan kom hem från USA i helgen hade han:
1) Köpt tre as-schyssta New York-tavlor till mig. (Dock hade en gått sönder.)
2) Köpt en fantastisk klänning som sitter perfekt. (Dessutom i storlek small. Här visste han både att det var klokt att köpa en liten storlek för att liksom visa att han tycker att hans tjej är liten och smal, och han hade smak att välja värsta snyggoklänningen.)
3) Snott en jätteful ljusstake på ett lyxigt uteställe. ("Den är inte så fin, men prisvärd", skrev han stolt i ett fyllemess där han redan på plats i NY skröt om sin bravad.)
Det här är helt galet. Jag är mäkta imponerad, lycklig och förväntansfull inför nästa resa. Tror att jag nog måste framföra ett stort tack till Linda B, vars långa "komma-på-bättre-tankar-mail" till Staffan uppenbarligen haft effekt.
Det värsta är bara att jag ju måste kontra på detta.
Här kommer därför ett chock-inlägg.
När Staffan kom hem från USA i helgen hade han:
1) Köpt tre as-schyssta New York-tavlor till mig. (Dock hade en gått sönder.)
2) Köpt en fantastisk klänning som sitter perfekt. (Dessutom i storlek small. Här visste han både att det var klokt att köpa en liten storlek för att liksom visa att han tycker att hans tjej är liten och smal, och han hade smak att välja värsta snyggoklänningen.)
3) Snott en jätteful ljusstake på ett lyxigt uteställe. ("Den är inte så fin, men prisvärd", skrev han stolt i ett fyllemess där han redan på plats i NY skröt om sin bravad.)
Det här är helt galet. Jag är mäkta imponerad, lycklig och förväntansfull inför nästa resa. Tror att jag nog måste framföra ett stort tack till Linda B, vars långa "komma-på-bättre-tankar-mail" till Staffan uppenbarligen haft effekt.
Det värsta är bara att jag ju måste kontra på detta.
torsdag, januari 10, 2008
Jag - den som kan dricka mest
En av de funktionerna på Facebook som både är lite småkul och som folk använder är den här där man jämför vänner. Typ vem som är smartast, snyggast, roligast och sånt.
Och det är ju kul. Jag har själv bedömt mina vänner ett par gånger.
Men vad hamnar i topp på mig? Jodå, jag är den av alla mina vänner som folk tycker kan dricka mest. Yes. På frågan "Who can drink the most", där klickar alla mina vänner Sandra.
Man undrar ju vad man har gjort för att alla klickar där?
Helt ärligt. Jag kan ju inte alls dricka mest. Jag blir ju helt störd så fort jag blir full. Babblar som en idiot, ramlar, flamsar och är allmänt högljudd. Och gör bort mig (vilket alltid är det enda jag kommer ihåg då jag också får sjuka minnesluckor).
Alltså, den som kan dricka mest borde väl vara den som pallar att dricka mycket. Det gör ju verkligen inte jag.
Även om det inte skulle vara särskilt hedrande så tror jag att frågan "Who drink the most" hade varit mer sanningsenligt att ha mig i topp på. Inte vem som kan.
För inte fan kan jag.
Vet inte om jag ska på att leva upp till det folk tycker eller försöka bygga lite mer på lite mer hedrande egenskaper såsom att jag skulle vara smart eller kreativ så att det slipper stå där tydligt och klart när jag går in på fejjan. "Den som kan dricka mest."
Undrar förresten om det finns ett samband mellan att jag upplevs som den som kan dricka mest och att det jag kommer allra sist på? Av alla 94 egenskaper som folk röstat om på mig ligger "Who is more confident" sist.
Haha, fan vad läskigt. Jag kanske ska bli nykterist.
Och det är ju kul. Jag har själv bedömt mina vänner ett par gånger.
Men vad hamnar i topp på mig? Jodå, jag är den av alla mina vänner som folk tycker kan dricka mest. Yes. På frågan "Who can drink the most", där klickar alla mina vänner Sandra.
Man undrar ju vad man har gjort för att alla klickar där?
Helt ärligt. Jag kan ju inte alls dricka mest. Jag blir ju helt störd så fort jag blir full. Babblar som en idiot, ramlar, flamsar och är allmänt högljudd. Och gör bort mig (vilket alltid är det enda jag kommer ihåg då jag också får sjuka minnesluckor).
Alltså, den som kan dricka mest borde väl vara den som pallar att dricka mycket. Det gör ju verkligen inte jag.
Även om det inte skulle vara särskilt hedrande så tror jag att frågan "Who drink the most" hade varit mer sanningsenligt att ha mig i topp på. Inte vem som kan.
För inte fan kan jag.
Vet inte om jag ska på att leva upp till det folk tycker eller försöka bygga lite mer på lite mer hedrande egenskaper såsom att jag skulle vara smart eller kreativ så att det slipper stå där tydligt och klart när jag går in på fejjan. "Den som kan dricka mest."
Undrar förresten om det finns ett samband mellan att jag upplevs som den som kan dricka mest och att det jag kommer allra sist på? Av alla 94 egenskaper som folk röstat om på mig ligger "Who is more confident" sist.
Haha, fan vad läskigt. Jag kanske ska bli nykterist.
tisdag, januari 01, 2008
Tillbaka i vardagen
Precis hemma från några veckors flackande. Grymt härligt allting. Det inleddes i Thailand med paradisstränder, sol och oändliga diskussioner om Leif GW Perssons relation till Dooleys. Fortsatte med allt och inget hos familjer och vänner, där jag bland annat lyckades med utmaningen att sno Staffans syrras present i julklappshasarden (även om det var deppigt att mitt lyxiga taxfree-Dior-lipgloss numera pryder Emmas läppar). Och avslutades med en fantastisk nyårsafton fylld av fotbollsgolf, elfel, badtunna, jordgubbsdrinkar och grymt sällskap.
Då vaknar jag i vardagen igen och inser att jag älskar även det.
Då Marie redan gjort anspråk på den finaste årskrönikan ska jag inte göra ett försök att toppa, utan bara konstatera att 2007 var fantastiskt.
Ett plötsligt infall tog oss till huvudstaden och jag blev förälskad direkt. Allt blev bättre än förväntat. Drömmar och mål blev sanna.
Jag vann nya vänner och fann gamla vänner. Resan med Staffan fortsatte uppåt. Och jag skaffade ett hem.
Nu är det 2008. Imorgon går jag till jobbet som fast anställd. Trodde aldrig att jag skulle säga ja. Men det hände. Och det känns härligt.
Om ett par veckor kommer Linda tillbaka till Sverige och till Stockholm.
Helt klart verkar det som att även 2008 kommer bli ett år att minnas.
Då vaknar jag i vardagen igen och inser att jag älskar även det.
Då Marie redan gjort anspråk på den finaste årskrönikan ska jag inte göra ett försök att toppa, utan bara konstatera att 2007 var fantastiskt.
Ett plötsligt infall tog oss till huvudstaden och jag blev förälskad direkt. Allt blev bättre än förväntat. Drömmar och mål blev sanna.
Jag vann nya vänner och fann gamla vänner. Resan med Staffan fortsatte uppåt. Och jag skaffade ett hem.
Nu är det 2008. Imorgon går jag till jobbet som fast anställd. Trodde aldrig att jag skulle säga ja. Men det hände. Och det känns härligt.
Om ett par veckor kommer Linda tillbaka till Sverige och till Stockholm.
Helt klart verkar det som att även 2008 kommer bli ett år att minnas.
måndag, december 10, 2007
Han valde kalops
Stod bakom en snubbe i typ min egna ålder på ICA på väg hem från jobbet.
Han lastar upp den väl utvalda kollektionen för måndagskvällen på bandet. Och vad får jag se.
En Findus färdiggjorda maträtt. Nej, jag tycker inte att det är så anmärkningsvärt (mer än att de faktiskt kommer undan med att sakerna ser aptitliga ut på paketet men groteska när man väl micrat dem).
Det märkliga är hans val.
Killen lastar upp Findus färdiggjorda kalops.
Alltså det är fan helt sjukt.
Stod han där med Findus-havet av maträtter framför sig i frysdisken, tittade på urvalet (som numera faktiskt är ganska imponerade) och sen tänkte "Kalops, det är precis vad jag är sugen på"?
Eller är han bara ett tydligt exempel på att för mycket valmöjligheter ibland får folk att förvirra sig bland mångfalden och göra märkliga val?
Han lastar upp den väl utvalda kollektionen för måndagskvällen på bandet. Och vad får jag se.
En Findus färdiggjorda maträtt. Nej, jag tycker inte att det är så anmärkningsvärt (mer än att de faktiskt kommer undan med att sakerna ser aptitliga ut på paketet men groteska när man väl micrat dem).
Det märkliga är hans val.
Killen lastar upp Findus färdiggjorda kalops.
Alltså det är fan helt sjukt.
Stod han där med Findus-havet av maträtter framför sig i frysdisken, tittade på urvalet (som numera faktiskt är ganska imponerade) och sen tänkte "Kalops, det är precis vad jag är sugen på"?
Eller är han bara ett tydligt exempel på att för mycket valmöjligheter ibland får folk att förvirra sig bland mångfalden och göra märkliga val?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)