Mail från en dansk

I helgen smäller det. Sverige ska visa danskarna vart skåpet ska stå. Eller nått.

Nu har jag fått ett mail från min danska kompis Alice. En gång i tiden, när vi umgicks lite mer, förstod jag vad hon sa. Det här förstår jag inte mycket av, men jag tror att det är någon form av hot.

Jeg tror Danmark vinder 3-2 i helgen, det kunna väre kul at titta den med jer. Kul for er at Zlatan Ibrahimovic er klar. Danskerne vett at Sverige spillar bra just nu, det bliver skönt. Kunstigt min kompis ska jobba på Scandic Hotel i Köbenhamn, når jeres landslag kommar. Hun fatte INTE svenska...

Det är så konstigt. När man läser danskan på baksidan av schampooflaskorna så är det betydligt lättare att förstå. Det här är omöjligt även om jag läser det om och om igen.

Jag ska hota tillbaka på nått sätt. Och få rätt.

Hur gör man när det kommer till fest?

Hr just insett att även de kommande två månaderna kommer gå åt till diverse kalas. Jag trodde att vi avklarat det när alla sommarproducerade 77-orna var färdigfirade. Men då tänkte jag inte på att vi nu går in i bröllops- och doptider.

I helgen är det dop. Sen är det faktiskt en icke-firar-helg. Men sen fortsätter det. Ett till trettioårskalas följt av två bröllop de första helgerna i juli till vilka det skall klämmas in möhippor.

Det är härligt att fira folk, men kommer det se ut så här i resten av livet? När får man börja styra över sin egna helger?

Apropå det så har jag haft några intressanta diskussioner om det idag:

Det började på lunchen med min bror. Han ska åka på en sex-veckors-resa med sin tjej i sommar. Nu har det dykt upp ett bröllop för en nära vän dagen innan de kommer hem. Det verkar svårt att boka om resan, då alla flyg är fulla. Vilket gör att de, för att gå på bröllopet, måste åka hem en vecka tidigare och betala 4 000 spänn. Vad är rätt och fel?

Det fortsatte med en annan kompis som var hembjuden till en annan vän i morgon. Det som först skulle vara en kompismiddag var nu utökat till ett stort släktkalas med några få vänner. Min vän var inte alls sugen på att gå, utan mer frestad av att vara hemma och träffa sin kille och sitt barn, då de varit sjuka mycket och inte direkt haft tid för varandra de sista veckorna. Vad är rätt och fel?

Till sist pratade jag med en vän som ska gifta sig i sommar. För att ha råd att bjuda alla de vill har de bestämt sig för att ta ut en kuvertavgift för bröllopet. Nu har det dykt upp lite syrliga kommentarer från folk som tycker att man inte alls kan göra så. Vad är rätt och fel?

Det intressanta i alla tre frågorna är; när ska man bara göra det man känner för och när man ska ställa upp för vänner? Och när man ska följa normer?

Allt är bara fusk

Igår var jag ute och drack öl med en kompis som jag tagit upp kontakten med sen jag flyttade till Stockholm.

Vi konstaterade att vi båda älskar att resa men vill icke-turista (så gott det går) när vi gör det. Vi har båda varit i Paris, men inte i Eiffeltornet. Varit i New York, men inte i Empire State Building osv.

Men hon hade en gång varit i Rom och hälsat på en kompis som jobbar som guide där. Och följt med till Colosseum på guidad tur.

Vännen berättade efteråt att personalen lägger ut sten i Colosseum varje dag för att det är så många som plockar med sig stenbitar därifrån i tron om att det är en bit från Colosseum de sedan har hemma i sin bokhylla.

De lägger särskilt mycket stenar i skrymslen och hörn där folk smyger in för att sno stenar när de tror att ingen ser.

Jag och några vänner

Staffan och jag försöker posera framför min nya telefon som gör att jag helt plötsligt faktiskt kan lägga upp bilder här på bloggen. Men vi är inte så bra på det. Vi är helt enkelt inga kungar på att bli snygga på bild.

Vilket däremot min vän Karin är. Hon blir snygg även om hon försöker vara ful.



Här är hon och hennes kille Erik när vi var på en av alla eviga 30-årsfesterna. Det var för övrigt väldigt kul, och jag gjorde ett nytt försök (som så många gånger förr) att göra Dirty Dancing-lyftet med en kompis. Det gick sådär. Bilder utlovas så snart jag fått dem av Karin.



Och det här är min vän Cecilia med sin häst.

Det är egentligen rätt galet. Cecilia är den okrönta Carrie Bradshaw på Söder. Men Piteåbrud som hon är så behöver hon ofta en stund bort från barerna, festerna och storstadslivet. Då lämnar hon sina höga klackar och ger sig ut i skogen med sin jättehäst.

Nu när jag har en kamera ska jag ta bild på fler roliga stunder i livet.

Billigt är bra - gratis är bättre

Idag var det fest här i huset. En ny storkund hade dragits in. Så alla fick skumpa. Som det stod Champagne på. Själv är det enda man köper för mer än en hundring på Systemet olika former av tetror.

Två av mina självupplevda Systemet-budget-favoriter är:

1) Jag och en kompis var på Vinsystemet på Medis häromdan, där hon sa "jag skulle vilja ha en dunk rosé". Han som stod i kassan verkade inte van med det språkbruket. "Va, menar du en bag-in-box med rosévin", klämde han fram efter en fånigt lång stund. "Japp", svarade C glatt. Hon markerade även med att inte ta någon påse. Hon bar stolt iväg sin helgdunk och var nöjd med att hennes APK var betydligt bättre än alla som stod där och frågade efter det perfekta finvinet till deras lammstek som de skulle hem och tillreda.

2) Jag och min kille sprang in på Systemet på Östermalm fem i stängning en lördag. Bråttom som vi hade och då vår ekonomi bara var halvbra så plockade vi till oss ett gäng Sofiero (svenska folkets favoritdryck enligt någon form av undersökning by the way). På Systemet på Östermalm har de dessutom sånna där "skumgummirör" som man kan föra ner sina dyrbara flaskor i så att de inte ska går sönder när man bär dem i påsen. Staffan förde stolt ner varje Sofiero i en sådan innan han omsorgsfullt stoppade ner dem i påsen. Vi fick ett gäng intressanta blickar av backslickarna och hatt-tanterna.

Dock kan jag erkänna att skumpan idag var härlig. Jag känner att den bubblar lite i mig fortfarande.

Big Brother

Det här är en sjuk nyhet om ett mycket sjukt tv-program.

Det började ju så fint med att det var massor med olika människor som skulle leva ihop. Det fanns massor med inbyggda ämnen som gjorde det absolut sevärt första året, som den homofoba fyrabarnsmamman som gjorde en helomvändning och blev härlig.

Men nu är det ju bara helt galet. Galet från dem som gör programmet och galet inne i huset.

Hörde att femman inte ska sända det i år. Det måste vara den kanalens bästa beslut på länge.

Jag, en kommunist

Var på väg på en minifika med min kille på väg från ena jobbet till det andra igår när jag sprang på min gamla barndomskompis som gått och blivit riksdagsledamot för moderaterna. Han stod och snackade med en kille som visade sig vara Fredrik Reinfelts pressekreterare.

"Det här är Sandra, hon är kommunist", sa Oskar när han presenterade mig.

Där stod jag tillsammans med två moderater och hette kommunist. Kändes på nått sätt som en rätt tillfredsställande beskrivning av mig själv i sammanhanget.

Trist period

Är inne i någon form av vårtristess. Känns som att saker är allmänt tråkiga och som att jag inte har energi för att göra någonting. Men å andra sidan får jag ångest om jag inte gör nått.

Tror att det är så att hjärnan blev lurad och trodde att det skulle bli sommar för ett tag sen, men sen fortsatte det bara vara kallt och helt plötsligt inser man att det är långt kvar till semestern.

Fast ändå så kort så att man måste hinna göra massa saker innan.

Det här är en period då allt praktiskt fix bara blir fler och fler. Allt ska fixas klart innan juni.

Jag vill bara leva ett liv utan krav från nått håll. Det skulle vara skönt.

Fyra föräldrar för bättre resultat

Inatt har jag haft mitt livs första föda-barn-dröm. Dock var det inte jag som stod för förlossningen. Det var min kompis Chilenaren som födde fram en liten tjej. Fast det var mitt och min killes barn. Av någon anledning så kunde inte vi fixa fram det själva. Så vi hade gjort någon form av arrangemang som vi placerat i Chelienarens mage.

Men nu skulle vi leva i ett kollektiv allihopa Chilenaren, hennes kille Doktoranden, jag, min kille, deras två-åring och vårt nyskapade barn.

Det kändes fint på nått sätt. Föräldraskap light. Varför är man inte alltid fyra som delar på det? Då skulle man ju liksom få massor med tid till både barnet och allt annat som man fortfarande vill göra.

Vad är egentligen en torktumlare?

Vårt förhållande funkar så att det av någon anledning i princip alltid är min kille som tvättar.

Och då vi flyttade för sådär någon månad sen så har jag helt enkelt inte varit nere i tvättstugan. Däremot har jag flera gånger fått höra min kille beklaga sig över hur dålig vår tvättstuga är för att den bara har en tvättmaskin och för att tumlaren inte fungerar.

Det har helt enkelt varje gång slutat med att det tar sjukt lång tid att tvätta och att vi får stå ut med massor med blöt tvätt i lägenheten varje gång det har tvättats.

Men idag skulle jag ner till tvättstugan för första gången. Jag stoppade in en tvätt och när den sedan skulle tas ut gick vi ner tillsammans.

Då upptäcker vi att "torktumlaren" egentligen är en tvättmaskin och att det finns en riktig torktumlare längre bort i tvättstugan.

Kort sagt är det så att vår tvätt alltså varje gång tvättats med tvättmedel först i tvättmaskinen och sen fått en rejäl genomkörare till i den andra.

Vi skrattade gott och placerade vår tvätt i den riktiga tumlaren. Alldeles snart ska jag gå ner och se om den är torr.

Ett år äldre

Då har jag numera 27 år i min ägo. Känns skönt. Igår ringde massor med folk och den ständiga frågan var: "Hur känns det?".

Jo, det känns sjukt bra. Har känt mig lite ung ett tag och tycker att det är härligt att vara lite närmare trettio och på väg bort från tjugofem.

Jag är trött på att alltid vara det spännande unga tillskottet när jag börjar på ett nytt arbete. Att aldrig få ha tillräckligt med erfarenhet.

En kompis som fyllde 30 häromdagen sa samma sak. Hon har gått runt i flera år och sagt att hon är 30 för att hon inte vill vara så ung. Nu slapp hon ljuga och var glad för det.

Undrar hur långe man vill bli äldre? När det vänder?

Å andra sidan så sa nån igår att det är sista året som pappa är mer än dubbelt så gammal som mig. Det är kanske det enda som känns lite småjobbigt.

Inte ensam längre

Nu har min kille kommit hem efter ännu en jättelång resa. Skönt.

Idag ska vi bara hänga och säga snälla saker till varandra och vara kära. Fan va härligt.

När det finns en katt dansar råttan

Var med om en intressant upplevelse på 30-årsfesten i helgen. Stod och snackade med en kille om allt mellan himmel och gjord. Kul men neutralt.

Sen nämner jag någonting om min kille. Och som på signal börjar denna snubbe flörta som fan. Jag visste att han hade fru och barn och blev väldigt konfunderad.

Och den stora frågan är ju helt enkelt: Tänkte han att det var lite tryggt att stöta på en brud som redan hade sitt på det torra? Som att det liksom inte skulle föra med sig några obekväma samtal eller sånt efteråt?

När han tog min hand och tyckte att vi skulle gå iväg någonstans med orden "det här är nog inte särskilt smart, men..." flydde jag till min kompis Flygkatastrofhanteraren.

30-åringen blev förresten glad över regnskogen och presenten renderade spontanapplåder.

Förhandstips = sant

Jahopp, vad jag erfar blev det Serbien. Det betyder att min Eurovision-kompis visste vad hon snackade om. Själv är jag ju alltid patriot och trodde på Sverige. Men de sms-rapporter jag fick bekräftade motsatsen.

Öst hatar oss. Vi schlager-suger. Fan oxå.

30-årsfester och presentöppning

Då i princip hela min bekantskapskrets består av sommartillverkade 77:or har jag varit på 30-årsfest fyra gånger på sju veckor eller nått sånt.

Det verkar som att det är vid trettio som man ska ha det stora kalaset med pompa och ståt. Alla ska bjudas. Alla ska komma.

Och visst är det härligt. Men det finns ett moment som jag inte, inte gillar alls. Den offentliga presentöppningen.

Jag tror ingen gillar det: Den som fyller är livrädd för att få någonting som han/hon inte vill ha. Den som ger bort är livrädd för att den som fyller inte vill ha grejen. Den som ger bort är livrädd att ge bort någonting som den som fyller inte tycker lika mycket om som de andra grejerna som den som fyller fått. Den som fyller är livrädd för att inte reagera lika glatt och överraskat på alla presenter. Den som ger bort är rädd att hamna helt fel i prisklass. Osv.

Utöver alla dessa grundläggande ångestar som presentöppningen medför så finns det dessutom alltid ett ytterligare jobbigt inslag - när Det roliga gängets present ska öppnas. Det är då den lilla 30-åringen tvingas plocka upp en dildo eller ett knippe supersexiga lackunderkläder som mest består av trådar ur ett paket mitt framför ögonen på mormor. (Folk skrattar lite förläget eftersom de inte har hunnit bli tillräckligt fulla då paketen ju måste öppnas innan färdtjänsten kommer och hämtar mormor.)

Det här är vad jag gett bort i present och reaktionerna presenterna medförde:

Fest 1)
Present: Matgrejer från Världsbutiken
Kommentar: "Åh, tacktack, vilken jättefin present".
Reaktion: Massor med pussar.

Fest 2)
Present: Presentkort på Science Fiction-bokhandeln
Kommentar: "Ta-ack. Kul. Jättekul."
Reaktion: Bläddrande i nördtidningen som vi bifogat presentkortet.

Fest 3)
Present: Deltagande i kappseglingsrace
Kommentar: "Va. Nej är det sant. Fan, va roligt."
Reaktion: Störtgråt.

Jag är en dålig människokännare och har ingen aning om vad de där reaktionerna innebar egentligen.

Till kvällens födelsedagsbarn är regnskog inhandlat. Återkommer med reaktionsrapport.

Alex Schulman kontra Linda Skugge

När Linda Skugge slutat blogga tornar helt plötsligt Alex Schulman upp som den solklara bloggaren på alla provocerades läppar.

Det intressanta är att Alex på många sätt är ännu värre än Linda. Han skriver så sjuka saker att varenda läsare får kalla kårar. Som att hans supersmala snyggotjej behöver banta fem kilo och att han därför köpt ett löpband. Han lägger till och med upp en film på när han står och hetsar henne när hon svettandes springer på bandet.

Skillnaden är att Alex aldrig någonsin kommer knäckas av alla vidriga kommentarer han får för det han skriver. Han vet att han provocerar. Han vet att han tänjer gränser. Att han för varje grej han skriver testar läsarna om de pallar lite, lite till.

Linda fattade aldrig varför hon provocerade folk. Hon skrev från sitt hjärta. Därför gick kritiken rakt in i hjärtat. Och hon föll.

Svensson framför sin tv

Är ensam hemma för första fredagen på jag vet helt ärligt inte hur länge. Vi snackar år. Många år. Det brukar alltid vara någonting man ska hitta på med vänner och kille.

Men idag är jag bara själv.

Känns rätt skönt på nått sätt. Tror att jag ska ge mig på hela svenssonkavalkaden. Om jag inte har fel så tror jag att man kan köra Postkodmiljonären följt av Så ska det låta följt av Talang följt av långfilm eller nått sånt. Eller krävs det zappande för att få till det? (I så fall är det ju nästan ännu bättre, då jag är ensam ägare av fjärrkontrollen.)

Saknar dock lösgodis, chips, dipp och Coca Cola. Men det spelar ingen roll för jag kommer ändå synas i statistiken på måndag. Tio-i-topp över vad svenskarna tittade på under veckan.

Nu är det bara att hoppas att typ 2,4 miljoner svenskar inte kan ha fel. Så ska det låta - here I come.

Serbien 12 poäng

Sagt och gjort. Har spontanköpt en telefon och är väldigt nöjd. Man kan prata, man kan messa, lyssna på radio och fota. Allt jag vill ha ut av den lilla teknikprylen. Nu ska jag bara bege mig till Clas Ohlsson och köpa en ficka till telefonen för att förhoppningsvis kunna få den att överleva de 18 månader som jag måste ha den i min ägo.

I butiken träffade jag en gammal klasskompis som jobbat med "Inför Eurovision-programmet". Hon var väl påläst och gav förhandstipset Serbien. Hon var till och med redo att gå och betta lite på dem.

Efter gårdagens märkligt framröstade bidrag är jag beredd att tro på henne. (Jag och en kompis lyckades bara pricka in två av tio bidrag som skulle gå vidare, varav Serbien iofs var en av dem.)

Kanske skulle ge sig in på Ladbrokes eller nått för att försöka bli lite rik?

Onåbar

Nu har min lånade telefon också kraschat. Den låg här intill mig och bara dog. En lång, lång ramsa av svordomar hjälpte inte för att få igång den.

Jag lever helt enkelt i en period av dålig mobilkarma. Då jag dessutom inte har någon hemtelefon så jag är onåbar.

Det känns naket. Och tomt.

I morgon ska jag gå till 3 och desperatköpa en ny mobil. Sen ska jag ringa till alla mina vänner i en enda lång evighet och vara lycklig över att ha en mobil som inte skrapar, som inte lägger av. Som bara är ny och härlig.

Materialist. Javisst.

Studentlivet är långt borta

Min enda kompis som fortfarande pluggar ringde idag och berättade att hon hade druckit absint-shots igår. Sexor.

Jag blir både imponerad, avundsjuk och chockad. Själv har jag aldrig varit en shot-människa av fulla mått, och zippar bara på snapsen även på midsommar (alkoholhalten kan dock hållas hög på andra sätt, jag lovar). Men visst har jag i fyllan och villan ändå rätt ofta tyckt att det varit en bra idé med att snabbt, snabbt inmundiga den där koncentrerade alkoholen. Dock känns det just nu totalt avlägset - att dricka shots mitt i veckan är kort sagt ett tag sen jag gjorde.

När jag hör studentkompisens historier blir jag alltid så full av märkliga känslor. Ja, jag vill också vara student igen. Jag vill också ramla ham tidigt på morgonen och inte veta vad jag gjort kvällen innan och veta att jag behöver inte ha nån ångest för det spelar egentligen ingen roll. Jag vill. Vill. Vill.

Men samtidigt vet jag att nästan alla gånger jag ger mig ut på alltför äventyrliga, nattliga aktiviteter (som alltid leder till ett jättehål i plånboken) så känner jag dagen efter när jag sitter med min kille i soffan och kollar på nått sunkigt underhållningsprogram någon form av vuxen bakfylleångest. "Varför var jag ute och söp skallen av mig igår när det är det här som är livet?"

För övrigt har jag just fått i mig veckans första kaffe och känner att jag börjar komma på benen igen. Gott.

Mobildjungeln

Min telefon har fullkomligt kraschat. Och den telefon jag fick låna av min kompis är inte precis något lysande alternativ heller. Jag fick beskrivet av en vän att "det låter som att du släpar fötterna i grus och håller telefonen emot det när du pratar".

Jag kan alltså inte ha kvar den här telefonen mycket längre. Problemet är bara att det blivit en så sjukt stor grej det här med min telefon. Jag tror inte att det finns någonting som folk ger en så mycket råd om som mobiltelefoner. "Men vi ska ju ha 3 allihopa så att vi kan ringa gratis" säger någon. "Nej, byt till Telia, det ska jag göra, de har bäst täckning." "Köp en billig telefon så du slipper binda dig på ett 18-månadersabonnemang." "Ta ett sånt där abonnemang där allt ingår för ett fast pris så vet du vad det kostar."

Det är ju inte konstigt att det är svårt att ta sig fram i livet när ett enda litet telefonbyte renderar så mycket råd och uppmärksamhet bland alla jag känner.

Svimmade på ICA

Då har jag för första gången i mitt liv svimmat offentligt. Gav mig ut på det avancerade uppdraget att handla lite mat på Ica. Nånstans när jag stod och lastade upp varorna på bandet så blev allt svart.

I nästa minnesbild ligger jag på marken mad en sån där ring av människor runt mig. Jag hör inget och ser bara allting snurrandes.

Låg kvar på ICA-golvet ett tag innan jag lyckades resa mig och gå hem igen.

För övrigt är det mest intressanta med att vara hemma en dag att man blir helt uppdaterad på alla serier som man senast såg för typ fem år sen. Idag har jag hunnit med; Days of our Lives, Ensamma hemma, Sjunde himlen, Felicity och just nu är det Ally McBeal.

Sjunde himlen är nog den mest fruktansvärda serien som någonsin gått på tv. Den ultimata amerikanska kristna moralen paketerad i sju pretto-kids som springer runt och talar om för varandra vad man får göra och inte göra. och skvallrar på sina syskon till prästpappan. I vad man inte får göra ingår allt som överhuvudtaget är intressant att göra för tonåringar, som typ alkohol, dejting osv. Skulle vara intressant att se vad som skulle hända med ett gäng kids som blir hållna så hårt i verkligheten? Själv är jag rätt övertygad om att det skulle slå bakut och göras revolt. (Jag skulle dessutom supporta revolten.)

Mollbolls blogg

Nu har min kompis Mollboll börjat blogga med. Kolla in hennes blogg här.

Det var hon och jag som drömde om samma saker när vi var små och vi trodde att vi alltid skulle hålla ihop. Vi fick rätt i att vi skulle hålla ihop. Vi är ändå typ 27 och fortfarande superbra vänner. Men det där med att göra samma saker - så blev det inte precis.

Jag bor med min kille på typ 30 kvadrat i en andrahandslägenhet i Stockholm. Jag har ingen aning om vad jag gör om några månader. Och jag spenderar många kvällar med bärs och häng på krogen.

Hon bor med sin kille på typ 160 kvadrat i ett hus i Kumla. Hon har en son som fyller två om en vecka. Och hon kommer inte ihåg sist hon var på krogen.

Sjuk av att vara duktig

Känns orättvist att årets typ enda i princip nyktra helg leder till att jag just nu ligger hemma med feberfrossa, snorfyllt huvud och sprängröda ögon.

Hur ska man någonsin kunna bli vuxen på riktigt när man blir straffad av att bete vuxet?

Nästan en vit helg

Efter förra helgens överdos av alkohol tog jag det lugnt i helgen.

Tog eftermiddagen off i fredags och åkte hem till min kompis och hennes tvååriga son och gick på Hallsbergsmarken och besökte diverse loppisar (grymt för övrigt att lämna Stockholm och kunna inhandla ett par solbrillor, ett par skor och tre skärp för den sammanlagda summan 20 spänn).

Spenderade lördagen på teater med familjen. Ett morddrama över förväntan. Jag var chaffis och trivdes fint med det.

Helgavslutningen innebar Sex and the city-parad med lite rosévin på Kocksgatan.( Lite alkohol är nyttigt för kropp och själ.)

För första gången på väldigt länge känner jag mig utvilad efter en helg.

Träning hjälper alltid

Gick och tränade istället för att sitta hemma som ett fån och glo på telefonen. Det hjälpte faktiskt lika mycket som vanligt att svettas lite.

Nu blir det hockey och lite småjobb med datorn i knät. Följt av fotboll med lite småjobb. Ibland är det skönt att kunna bestämma själv när och var man ska jobba. Men ibland gör det att man skjuter upp jobbet till sista sekund. Det har jag gjort den här gången.

Det ringer och ringer men det är inte dom

Eftersom jag varit utan telefon i typ en vecka (kraschade den i rulltrappan, 3 ville inte ge mig en ny, och min ängel till vän fick låna ut en ny, men det tog ett tag för det varit massa helger) så ringer det konstant i min telefon.

Jag får hjärtklappning varje gång.

Men än så länge har de inte ringt. Och nu är det snart eftermiddag.

Fan va sjukt detta är. Jag kan inte få nått annat gjort. Det är som när man var liten och satt och väntade framför telefonen. Det var aldrig rätt då heller. (Fast en gång ringde han som jag var kär i. Men bara för att fråga om en annan tjej som var min kompis.)

Väntan vid telefonen

Har kanske, kanske, kanske ett nytt jobb på gång. En fast tjänst. I en värld där tillsvidareanställningar inte direkt växer på träd är jag sjukt sugen på jobbet. De skulle ringa "i början av veckan". Nu är det onsdag, men igår var röd dag. Ringer de inte idag ska jag deppa lite.

Det sjuka är att när jag fick mitt förrförra jobb som skulle vara i 14 månader så hade jag panik. Jag tyckte det var sjukt länge. Idag, 1,5 år senare, vill jag ha ett fast jobb. Jag vill kunna köpa lägenet och sånt. Och kanske börja fundera på barn.

Fem dagar av fest

Då har jag återigen gjort ett försök att vara ungdomlig och klämt in fem dagar av festande i mitt liv.

Torsdag:
Ute med en gammal kompis på vad som skulle vara ett glas vin. Det slutade med för många glas vin och ett hemraglande framåt småtimmarna.

Fredag:
Upp på jobbintervju (tror att försöket att vara respektabel ändå gick någorlunda). Iväg till jobbet en sväng. IKEA-shopping, hem och fixa lägenheten. Våra Lund-vänner kom hit - och festen gick igång.

Lördag:
Maskerad i Uppsala. Temat "Seriefigurer" gjorde att vi valsade iväg som Batgirl, Catwoman, Spindelmannen och Hulken. Hulken gjorde en hjälteinsats på T-banan och höll upp dörrarna så de andra superhjältarna kunde komma med. Festen i Uppsala blev sen helt klart över förväntan.

Söndag:
Mini-inflyttningsfest hemma hos oss. Trots att man skulle igång för fjärde dagen i rad så blev det grymt drag.

Måndag:
Valborgsmässoafton. Efter en lång dag på stan och en lång kväll på jobbet så kom jag hem till dukat bord och; just det - rödvin.

Nu sitter jag hemma och konstaterar att jag levt utanför världen i några dagar. Att det är dags att ge sig på någon form av vit och vuxen period. I alla fall till på fredag.