Att komma i tid

En sak som jag tycker är sjukt absurd är folk som alltid måste ha så god tid på sig till saker.

Häromdagen skulle jag och mina kollegor åka till Örebro på konferens. Tåget gick 7.06 från Centralen.

Då bestämmer alla gemensamt (när jag inte är där) att vi ska ses tio i sju. Tio i sju. Det är ju helt stört.

Det tar inte en kvart att gå från ringen till ett tåg. Det tar två minuter. Kanske tre.

Jag har aldrig varit så tidigt till ett tåg i hela mitt liv. För mig är det slöseri på mitt liv att vänta på ett tåg en kvart extra.

Men, jag ville inte verka alltför märklig och gick med på att ses vid tio i. Och jag var sjukt stolt när jag kom dit nio i. Bara en minut för sen till en löjlig tid som dessutom var extremt tidig på morgonen.

Sjukt stolt var jag också när jag såg att jag nästan var först.

Trodde jag ja. Jag kom en minut för sent till en träff som var satt alldeles för tidigt, och då var alla redan där och dessutom så stressade så att alla utom två redan gått till tåget och satt sig.

Vad är folk rädda för? Varför gör folk sånt?

Trodde de på riktigt att de skulle missa tåget om de gick till det nio i sju. En kvart innan det skulle gå.

Jag var i chocktillstånd halva resan.

Det fick mig också att tänka på min kompis Lina som en gång skulle iväg med sitt jobb nånstans. Hon klev på bussen precis när den skulle åka, varpå alla hennes kollegor sa till henne "oj, nu kom du för sent".

Lina blev helt galet upprörd. Hon som egentligen är världens snällaste fick ett raseriutbrott när den tionde kolegan påpekat detta och vrålade "jag kom inte alls för sent. jag hann ju med. det måste ju betyda att jag var i tid".

Men hennes kollegor höll inte med. De hävdade på riktigt att hon var försenad. Trots att hon uppenbarligen hann med.

Antagligen hade de stått och väntat på bussen i sådär tjugo minuter och slösat liv medan Lina var nånannanstans och levde sitt.

En skön röst

Igår när jag satt på T-banan på väg till jobbet hörde jag en snubbe prata i telefon. Och det är ju inte så ovanligt. Folk pratar ju alltid i telefon på T-banan (kanske är det ovanliga i den här historien att jag faktiskt hörde nån som pratade, jag brukar ju annars själv vara fastkilad vid mitt headset under de dagliga stunderna med SL.)

Den här snubben i alla fall, han hade så härlig röst. Han pratade med en tjej som hette Jessica. "Nämen hej Jessica" sa han med en härlig stämma. Sen fortsatte han prata. Massa bissniss-skit för han var en bissniss-snubbe som desutom höll i en Computer Sweden istället för Metro.

Men det spelade ingen roll vad han pratade om. Han hade en så härlig röst så jag bara lyssnade och lyssnade och mådde bra.

En främmande mans röst gjorde min dag sådär lite vackrare än vad den annars varit.

Ett bra schampoo

Har köpt nått nytt schampoo. Schwarzkopf. Det ska vara bra mot slitet hår. Och det kan man väl kalla alla former av superblonderade skapelser.

I alla fall. Det står på sex ställen på flaskan att det magiska schampoot är ihopsatt av 19 ingredienser. Det står inte vilka. Utom på en obegriplig finsk text (där det enda man förstår ännu en gång är att det är 19 ingredienser).

När blev antalet komponenter i schampoo det som avgör hur bra det är?

19 är för övrigt inte någon superimponerande summa tycker inte jag. Det är liksom bara en siffra.

Jag fattar inte. Varför inte skriva vad det är som gör det så sjukt bra mot slitet hår istället för att bara skriva 19 ingredienser?

Det kanske är jag som är dum. Men jag skulle inte marknadsföra ett schampoo så. Men å andra sidan så har jag ju uppenbarligen köpt schampoot för det står där i duschen.

Det här får mig också att tänka på frissan som ligger mellan tunnelbanan och jobbet. En frissa där det med stora, uppklistrade bokstäver står "Klippning 120 kronor".

En klippning som kostar 120 pix är jag spontant rätt rädd för.

Det blir inte bättre av att ALLA som jobbar där är rakade.

Igår såg jag en snubbe som satt där och blev klippt. Modigt säger jag. Jag var sugen på att stanna utanför och se hur han såg ut i huvudet när han kom ut. Men jag gjorde inte det utan håller det inom mig i min fantasi.

Har du hört den förut?

Har varit iväg på konferens. Och då hamnar man ju ofta i meningslösa konversationer. När det ska minglas liksom.

De här konversationerna har en förmåga att handla om saker som säkert har diskuterats tusentals gånger. Jag vet inte hur många gånger jag stått i sällskap, ofta bestående av minst tre Medelålders Mätta Män, och ordagrant hört:

- Ja, särskrivningar är ju roligt. Min favorit är "Rök fritt". Det får ju en helt annan betydelse.
- Höhöhö, det har du ju rätt i.
- Höhöhö, ja visst är det lustigt.

Det finns hur många som helst varianter på dessa diskussioner, poängen är att de alltid innehåller gamla, gamla skämt som alla är trötta på. Men ingen vågar någonsin säga att "Hörru, den där är för fan gammal. Kom med nått nytt".

Istället står man där och hör folk stå och låta som att de pratar om något nytt och spännande.

Det är fanimej roligare att prata om vädret. Det vädret som råkar finnas just då är ju faktiskt i alla fall inte diskuterat förr.

Ett vanligt samtal med ett telefonbolag

Det ramlade just in en räkning från Tele2 för vår gamla telefon i Norrköping. Har fått ett par stycken förut, men trodde då att det liksom släpade för vi va lite tröga o säga upp abonnemanget, o har betalat de förra utan att kolla så noga.

Men när de nu tyckte att jag skulle betala för i höst kände jag att det var dags att ringa upp.

Efter ett evigt "tryck ett för fast telefoni", "tryck in ditt nummer", "gäller det fakturor o abonnemang" o ett evigt "vi tar emot ditt samtal så snart vi kan" var det till slut en snubbe i andra änden.

Han bad mig självklart ange mitt kundnummer oxå, vilket gjorde att allt jag redan tryckt var meningslöst.

Sen sa jag att vi sagt upp abonnemanget o inte ringt på det sen i julas. Varpå han, jävligt snorkigt, talar om för mig att det inte alls är uppsagt. O att jag visst ringt massor på det.

Efter lite turer fram o tillbaka visar det sig att han har fel nummer framför sig fast jag har bekräftat det två gånger för den automatiska rösten innan den riktiga människa fanns i mitt öra o även sagt mitt kundnummer till honom.

O han inser till slut att jag har rätt i att jag sagt upp abonnemanget. Men, sen talar han om för mig att jag bara sagt upp abonnemanget o inte tilläggstjänsterna (nummerpresentation o telesvar osv).

- Men va fan, vrålar jag (som vanligtvis gör allt för att inte bli förbannad på stackars människor i telefon). Inte fan kan det väl va så att ni är så störda att ni inte fattar att man liksom säger upp allt när man säger upp abonnemanget? Måste man själv säga till att man ska säga upp nummerpresentation när det inte går att ringa till numret. Vi bor fan inte i stan längre o har inte ens en fast telefon. Vem fan vill ha telefonsvarare på ett nummer som det inte går att ringa till?

Han plockade till sist bort fakturan utan att jag kommer behöva betala för den, men passade på att fråga om jag inte ville teckna några andra tjänster med Tele2.

Jag ser framför mig att de har en sjukt jävla stor röd ruta som lyser "du måste fråga kund om det finns några andra tjänster som de vill köpa innan du lägger på" framför sig på skärmen. O att han våndades över att ställa den menlösa frågan till mig som uppenbarligen gjorde allt för att slippa vara kund.

Jag talade vänligt men bestämt om för honom att jag verkligen verkligen inte ville ha nått. O la sedan på.

I vanliga fall tycker jag synd om folk som jobbar med telefonyrken eftersom jag hatade det som pesten när jag själv gjorde det.

Den här gången njöt jag av att vinna stort. För inte fan är jag vänlig mot nån som på riktigt tycker att det är helt logiskt att de skickar räkningar för telefonsvar på ett nummer som inte finns.

Om kungen skulle byta jobb

Läser en notis i Aftonbladet om vilka kungligheter i världen som är rikast o ser att vår egen Carl Gustaf ligger långt efter.

"Rikaste kungligheten i världen bor i Brunei. Sultan Haji Hassanal Bolkiah äger en förmögenhet på 22 miljarder dollar, drygt 150 miljarder kronor, när Forbes listar de rikaste kungligheterna.

De europeiska kungahusen är ganska dåligt representerade, man måste leta sig ned till plats 38 för att hitta drottning Elizabeth av England. Den svenska kungafamiljens privata förmögenhet är småpotatis - 272 miljoner kronor."

Det man direkt undrar är ju helt enkelt om det kanske va så att vår Carl Gustaf helt enkelt hoppades att sultanen av Brunei kanske kunde tänka sig att dela några kronor med honom om han sa nått snällt där för några år sen?

Men när jag läser om kungen kommer jag oxå att tänka på när jag o en kompis klurade på vad kungen skulle skriva i sin jobbansökan om han blev avsatt o skulle behöva nått nytt att göra. Hanterar svenska språket i tal o skrift är ju bara att stryka. Bra på att hålla många bollar i luften? Nja.

O vem ber han om att vara referens. Tarras?

Jag kommer oxå att tänka på när samma kompis o jag jobbade på en tidning där vi då o då fick chansen att göra olika typer av listor. En som vi skrev men som vi aldrig fick publicera var en med förslag på Viktorias valspråk. Kan dock berätta att en av mina egna favoriter på listan var "Vikten framför allt".

I en killes hjärna

I den stereotypa värld vi lever i brukar man alltid snacka om att killar o tjejer är olika när det kommer till känslor. Att tjejer tänker o funderar mer, o att killar inte bryr sig så mycket.

Men jag har en kompis som bekräftar motsatsen.

Han har just nu spanat in en tjej som jobbar på ICA i närheten av hans jobb. Varje morgon går han förbi där o köper sin frukost som han sen ska äta på jobbet.

Hela vägen dit (han går till jobbet, typ en halvtimmas promenad) funderar han på om han ska säga nått, o i så fall vad, när han kommer fram till kassan.

Ska han bara säga hej? Säga hej o le? Säga goddag? Kanske sträcka sig så långt att han säger nått om vädret?

Han funderar o funderar o har vid ett par tillfällen lyckats sträcka sig till att mumla nått ohörbart om vad han ska göra i helgen.

Men nu till den mest utstuderade detaljen i det hela - han ser till att alltid betala på ett sånt sätt så att han får mynt tillbaka o därför får känna lite av hennes hand när hon överlämnar mynten.

Egentligen tycker han bäst om ost- o skinkmackan, som kostar femton kronor, o den köper han när han har en tjuga att betala med. Då får han en femma tillbaka, o får röra lite hud.

Det här gör ju att han får rätt mycket femmor, efter tre dagar så kan han ju köpa en ny ost- o skinkmacka för bara mynt. Men nej. Då finns ju risken att han inte lyckas känna hud, då han uppenbarligen inte kommer få några mynt tillbaka.

Därför köper han dessa dagar en ostmacka istället. Den kostar bara 12,50 o han får, trots att han egentligen skulle kunna betalat i jämna pengar, möjligheten att känna hud när hon ger tillbaka hans två o femtio.

Den här processen har pågått i några månader nu o han är så sjukt trött på de där mackorna att han oftast köper dem o bara slänger rätt i papperskorgen när han kommer fram till jobbet.

Men han hoppas hoppas att han, eller hon, nån dag kommer föra relationen vidare genom några extra ord när han står där o betalar för sin frukostmacka.

O under tiden får han i alla fall känna lite hud.

Behovet av att tala i singular

Var hemma i min lilla hemstad Askersund i helgen och gjorde en märklig upptäckt. Det har öppnat en ny pub.

Det här är liksom inte meningen att det ska hända.

Grejen med Askersund är att det skall inte ske förändringar. Eller utvecklingar. Man ska kunna säga allt i singular. "Vi ses på caféet." "Vi ses på ICA." "Vi ses på bryggan." Osv.

O så vet man vad man menar. Alla vet. För det finns bara en sak av varje.

Därför är det förvirrande när det öppnar en ny pub. Hur ska man nu förklara vart man ska ses när man är i Askersund?

Meningen "Vi går till puben" tappar helt plötsligt relevans och stuns.

Jag hoppas att de klantar sig o förlorar rättigheterna.

Så man kan återvända hem o veta att allt bara är precis som vanligt. O att man hamnar på rätt ställe när man bara vill träffa lite gamla polare över en öl.

Det finns inga stunder i livet då jag är mer konservativ än när det kommer till Askersund.

Saker som gör mig deprimerad

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article738784.ab

Hur ska världen nånsin kunna bli en bättre plats om de som förväntas bidra till den bara skapar mera skit?

Flingor

Jag hävdar att Staffan har en onaturligt hög fling-konsumtion. Han hävdar att det inte är så. Att han bara tycker att det är väldigt gott med flingor, men att det liksom inte är nått onormalt i det hela.

Men.

Detta är de paket han tömt de senaste TVÅ veckorna. Det är ett paket på två dagar.

Detta är ett bildbevis som talar sitt tydliga språk enligt mig. Det kan väl för fan inte va normalt?

Smart lösning från ett statligt bolag

Staffan landar på Skavsta vid nio fredag kväll, o då vi ska hem till mina päron i helgen kollade vi nu upp tågen från Nyköping till Hallsberg.

Det här är SJ:s förslag på hur han ska åka.



Resan ska alltså ta åtta timmar o trettiosju minuter, o ha fyra byten med en timmas väntetid på varje, för att ta sig en sträcka på sådär tio mil.

Go Sj go.

Mikrovågsugnar o vinkorkar

När jag var liten o mikron just gjort sitt intåg i var familjs hem, o även i snabbmatsköken hamnade jag en gång i ett samtal.

Det här var på den tiden då man var livrädd för mikrovågorna.

Jag fick då berättat för mig att man alltid var tvungen att vänta två minuter efter att man mikrat maten innan man kunde ta ut den.

Det skräckhistoria som då målades upp för mig var om en tjej som jobbat på en lunchrestaurang där hon hela tiden mikrade saker. Hela hennes skelett i armen hade tynat bort av detta. Nu hade hon inget skelett kvar.

Jag tyckte att det var så jävla läskigt.

Jag väntade alltid typ fem minuter efter att jag mikrat nått innan jag snabbt stack in handen o slet ut vad som nu var där (gorbys-piroger var det väl oftast man mikrade på den tiden tror jag).

I alla fall fick det den direkta konsekvensen att det inte gick snabbare att mikra maten o att den nästan blivit kall på nytt innan jag vågade äta den.

Problemet med sånna här grejer man får berättat för sig är att även om man logiskt inser att det inte är så, eller att man helt enkelt blivit överbevisad, är att det inte spelar nån roll.

Man tror på det på nått sätt ändå o vågar liksom inte gå emot det hela.

O faktiskt insåg jag idag att jag fortfarande står o väntar en stund efter att jag mikrat nått innan jag plockar ut det ur den vita maskinen. Inte fem minuter, inte två, men ändå sådär kanske 20 sekunder. Liksom för att vara på den säkra sidan.

Det här får mig att komma o tänka på min mamma. Hon har alltid sagt att det är livsfarligt för killar att få i sig kork från vinet. Om hon råkar öppna en vinflaska o det kommer kork i så plockar hon genast fram ett kaffefilter eller annat papper o silar vinet.

Det hon är helt övertygad om är att kork i vinet sätter sig i kuken o helt enkelt återigen fyller sin igenproppande funktion. Dett skall leda till fruktansvärd smärta o jävligt trista konsekvenser.

En gång när ett ex träffade min mamma för första gången hade hon råkat få kork i vinet o han fick sitt vin upphällt i ett glas via lite toapapper.

Mamma har blivit motbevisad massor av gånger men jag är helt övertygad om att hon livet igenom kommer fortsätta sila sitt vin (intressant med tanke på att hon är rätt mycket av en finsmakare, o det borde ju tappa massa av som karaktär om man får papperssmak i vinet men det hjälper nog inte i detta fallet).

O kanske gör mammas lilla egenhet att jag tryggt kan luta mig tillbaka o inte känna mig så otroligt korkad när jag står där bredvid min mikro o funderar på om jag kanske ska vänta några sekunder till.

För säkerhets skull.

Jag vill inte vara Charlotte

Ja o min kompis Cecilia gillar att kolla på Sex and the City ihop.

Fel.

Vi är besatta av att kolla på SATC ihop.

Vi drog en gång i tiden igång varsin prenumeration av kategorin "du-får-de-första-sex-avsnitten-gratis-o-dessutom-har-du-chansen-att-vinna-en-resa-till-New-York". Efter att sådär fem DVD:s dunsat ner i min brevlåda lyckades jag avbryta min prenumeration som då verkligen inte var gratis längre (o inte fan vann nån av oss resan).

Men, det bästa av allt är att Cecilia inte lyckats stoppa sin. O nu har det gått så långt så att hon har kommit på att det är lika bra att köra hela vägen ut.

Så dealen just nu är att när det landar en skiva på hennes hallmatta så ska vi så snart vi bara bara kan avbryta allt vi gör o sträckkolla alla nya härliga avsnitt. (Även om vi ju sett dem ett antal gånger förr så är det härligt att se allt i rätt ordning).

Idag gjorde en synnerligen fantastisk timing att hon var hemma o va sjuk o ja kunde smita tidigt från jobbet så när jag fick messet "gissa vad som landade i brevlådan precis" dröjde det inte många minuter innan SL forslat mig till kocksgatan o vi satt där i soffan o kollade in den härliga tv-serien. Det va typ så bra att ja nästan mötte brevbäraren i trappen.

Men, det finns ett problem.

Vi kollar inte bara på serien, utan har även gjort typ alla SATC-tester som finns på näten.

O ja blir Charlotte. Om o om igen.

Ja vill inte vara Charlotte. Hon är så sjukt jävla präktig o smörromantisk så ja bara vill kräkas.

Ja har ibland svårt att titta när hon läggar av sina sockersöta romantiska repliker.

Ja vet inte vad ja ska göra. Det här har blivit sjukt stort i min hjärna just nu. Vad har jag för likheter med henne? Vad är det i mitt beteende som skriker Charlotte?

Ja vill bara skrika rakt ut att ja e fan inte Charlotte. Kanske är det så att ja måste börja fuska i testerna så att ja får lite mer Carrie i mig.

Fan, ja sitter ju just nu med min laptop i knät o funderar. Räcker inte det. Hm... kanske skulle göra ett nytt test just nu...

Sandra tant

I torsdags hade vi vikariefest på jobbet. Härligt som fan o rätt schysst tillgång till alkohol. Dock med ett musikintroquiz där jag än en gång tvingades skämmas över mina totala okunskaper i ämnet. Om den enda fullpoängaren (låt + artist) man tar är "ankie bagger" med "where were you last night" så är man väl inte särskilt het när det kommer till musik. (Men en kompis var faktiskt exakt lika illa som jag = 5 poäng av 30 möjliga...)

I alla fall. Grejen är att jag skulle börja jobba klockan sex på morgonen dagen efter. O vad gör jag.

Nopp, inte det jag vanligtvis skulle gjort. Alltså stannat halva natten, härjat satan o ångrat mig när väckarklockan ringde sådär en timma efter att jag ramlat till sängs ovanpå täcket utan att vare sig borstat tänder eller tvättat smink. Dessutom med en tusenlapp mindre på kontot. Nej. Jag går hem. Inte bara går hem. Utan jag gör det klockan tio.

Det är ju fan läskigt. Jag är tant.

O grejen är att jag inte funderat så mycket på det, utan snarare faktiskt var ganska stolt över mitt val fram till alldeles nyss då jag insåg vad jag gjort ikväll.

Jag har bakat bröd.

Med jäst o grejer. Inte bara supersnabba scones med lite bakpulver.

Nej, med jäst. Massa frallor.

De ligger i köket nu o är sugna på att bli infrysta så de kan finnas till för mig massa morgnar framöver.

Jag är fan lite rädd för mig själv just nu. Tidig hemgång o brödbak inom en vecka.

Kunde jag åtminstone inte ha bränt en plåt så jag liksom fått känna att jag inte riktigt klarar av det? Nej, de ligger där, fina som fan o sjukt jävla goda.

Jag funderar på att glömma att frysa in dem. Kanske skulle det göra mig till lite mindre tant.