Han valde kalops

Stod bakom en snubbe i typ min egna ålder på ICA på väg hem från jobbet.

Han lastar upp den väl utvalda kollektionen för måndagskvällen på bandet. Och vad får jag se.

En Findus färdiggjorda maträtt. Nej, jag tycker inte att det är så anmärkningsvärt (mer än att de faktiskt kommer undan med att sakerna ser aptitliga ut på paketet men groteska när man väl micrat dem).

Det märkliga är hans val.

Killen lastar upp Findus färdiggjorda kalops.



Alltså det är fan helt sjukt.

Stod han där med Findus-havet av maträtter framför sig i frysdisken, tittade på urvalet (som numera faktiskt är ganska imponerade) och sen tänkte "Kalops, det är precis vad jag är sugen på"?

Eller är han bara ett tydligt exempel på att för mycket valmöjligheter ibland får folk att förvirra sig bland mångfalden och göra märkliga val?

Svenne-liv och raggningsrepliker

Upplevde ordentliga kontraster i fredags då jag först var hemma hos Lotta och hennes nyfödda Ebba och käkade middag och kollade på Idol (för övrigt borde Amanda vunnit) och sen återvände till Stockholm och spontanhamnade på krogen med Linda (asgarv/hotellet alltså).

Lite sjukt att liksom se hur vi som en gång i tiden började med samma plattform, och sen har tagit oss till så olika nivåer, platser, prioriteringar nu.

Lotta har vandrat hela svenne-vägen. Och hon är komplett hundraprocentigt nöjd. Villan är fixad, volvon likaså. Och nu ett litet kid. Hon är gift, har fast jobb. Ja, hela kalaset.

Det är sjukt harmoniskt att vara hemma hos henne. Att sitta hemma i hennes kompletta hem. Och bara snacka och glo på tv.

Hon har liksom allt det där som av tradition är så det ska vara.

Jag brukar säga till Lotta att jag önskar att jag också skulle vilja vilja det hon vill.

Men sån är jag inte.

Och det var väl också det som märktes. Jag och Linda återvände till stan, via lite rödvin i bistron på tåget uppstod utgång som en bra idé.

Sagt och gjort och ett par svepta drinkar senare stod vi och shake-ade satan på dansgolvet.

Grymt kul var det och inte längtade jag precis till vovve, villa, volvo då. Men. Hallå. Killar, kom igen.

Kvällens mest patetiska raggningsreplik kom när en snubbe ställde sig och dansade med oss. Efter typ en minut viskar han i mitt öra:

"Om fem minuter kommer jag få ditt telefonnummer."

Alltså va fan. Vad tror folk. Den var ju typ värre än "tror du på kärlek vid första ögonkastet eller måste jag gå förbi dig en gång till" eller alla de där vanliga kring ägg till frukost dammsugare och allt vad det nu är.

Jag undrar om det finns nån som faller för sånt där. Om snubben nånsin fått napp med den repliken. Eller om han bara kör på om och om igen och tror att till slut, då kommer den funka.

Själv är jag rätt säker på att ingenting som han sa till nån brud i fredags tog honom närmare det liv som Lotta lever.

Men å andra sidan kanske det inte är just det han vill just nu i sitt liv heller.

Bäbisbilder

Okej.

Nu har det kläckts två gånger till i min bekantskap de senaste typ tre dagarna. Och vad händer?

Jo, folk hinner fan inte innanför dörren från BB innan Facebook-bilden är utbytt till det lilla kiddet.

Sjukt fascinerande tycker jag.

Herr gåman

Jag har råkat ut för ett problem. Eller vad det nu är.

Grejen är att jag nuförtiden promenerar till jobbet. Jävligt skönt för övrigt.

Men, nu är det så att det finns ett övergånsställ vid Odenplan där jag alltid får röd gubbe. Men det kommer inga bilar.

Förr så hade jag bara knallat rätt ut. Men. Just vid det här övergångsstället så möter jag varje dag samma kids. Hur det nu är möjligt.

De står där på andra sidan övergångsstället och väntar så snällt på att det ska bli grönt. Trots att det inte kommer nån biljävel nånstans.

Och helt plötsligt har jag drabbats av nån form av "shit-jag-borde-föregå-med-gott-exempel-barn-gör-mer-som-vuxna-gör-än-som-vuxna-säger". Så jag står där mittemot kidsen och väntar. Och väntar. För det tar en satans tid det där. Bredvid forsar en stor gata förbi som har typ grönt i en evighet medan min gata jag ska gå över aldrig blir grön gubbe på. Men vad är det som får mig att stå där och glo?

Är det nån form av del att man håller på att bli vuxen och varenda människa runt mig skaffar barn och jag kommer på att oj, det skulle kunna vara deras barn som jag dundrar ut i vägen. Eller vad håller jag på med?

Återigen slits jag emellan att jag bara vill vara en oansvarig ungdomlig stockholmsbrud som skiter fullständigt i alla uppfostra kids utan bara gör vad jag vill. Och det jag vill är ju då att supa och göra andra roliga ungdomssaker.

Men jag gör det inte. Jag står där. Glor på kidsen.

Och går över vägen när herr Gåman dyker upp.

Det finns en till

Gjorde en ego-googling nyss. 3 440 är jag uppe i nu. Känns rätt okej. Vet inte vad som är bra. Men visst fan är jag en sån som vill ha fett mycket träffar. (För övrigt Marie, då jag vet att du är en av de första som läser detta gjorde jag en på dig med. Du vinner, men det är ett rätt jämnt lopp. 3 610 piskar du in. Fast det kanske du redan visste?)

I alla fall. Man vill ju liksom synas.

Men. Idag gjorde jag då denna ego-surf. Och vad upptäcker jag. Jo. Att det dykt upp en till med mitt namn.

En 18-årig Lucia-kandidat från Nyköping.

Men va fan.

Så vill jag ju inte ha det. Jag vill att alla de där träffarna bara är jag. Jag vill inte konkurrera med en 18-årig brutta som spelar fiol och piano och som kandiderar till Lucia. I Nyköping.

Då känns det fetare som en kompis har det. Hon heter likadant som en känd minister i den nuvarande regeringen. Det gör ju iofs att hon har rätt svårt att hitta vilka träffar som är hon bland de 195 000 träffarna.

Undrar om google kommer göra folk ännu mer benägna att skaffa ovanliga namn? Jag menar det är inte så lätt att synas där ute med ett super-svenne-namn.

Men alla kanske inte är lika mycket exhibitionister som en del andra?