Jag har sprätt bort tre knappar i ett par av mina favvobyxor idag. (Ni vet de där hängiga jeansshortsen). Heter det sprätt förresten...Hm... NE hjälp!
Ok. Nu har jag kollat det hela, och javisst, det heter sprätt. (Sprätta, sprätte, sprätt.)
I alla fall.
Jag har sprätt bort tre knappar.
Det stör mig inte så särskilt mycket. Det är ju sånt som händer liksom.
Det som stör mig är att jag vet att jag aldrig nånsin kommer fixa det hela. Jag är en total katastrof när det kommer till sånt. Trots att jag är uppfostrad av en väv-tant, som jag ibland kallar min mamma, så finns det inte en chans att jag kommer fixa detta. Mamma kan virka, sticka, väva och sy. Men jag är katastof.
Just nu är jag mest nyfiken på om jag kommer använda mina byxor utan knappar eller lägga dem på en hylla och aldrig se dem igen.
På hyllan där det för övrigt finns sjukt många plagg.
Varför kan jag inte flytta den där jävla tummen som sitter där mitt i handen åtminstone en lite bit så att jag kanske pallar med att fixa sånna här, egentligen rätt triviala grejer?
Usch, nån dag ska jag ta och mogna till lite och faktiskt bli en fixare. Men än så länge låter jag min hylla med icke-fixade saker växa bara mer och mer. Och fortsätter att tänka: jag fixar det imorrn.
söndag, januari 27, 2008
Älska alla dagar
Det drar ihop sig till Alla hjärtans dag. Dagen då man ska manifestera sin kärlek till sin älskade genom att ge en kärleksgåva.
Jag hatar Alla hjärtans dag.
En gång i tiden jobbade jag på en tidning och skrev då en krönika som hette "Älska alla dagar". För vad fan är grejen med Alla hjärtans dag?
För mig är det ett tecken på att man inte är tillräckligt påhittig och romantisk i resten av livet så att man helt enkelt måste påminnas en dag om året om att "visst fan, jag är visst kär i min snubbe/snubba" eller "åh vad härligt, min snubbe/snubba är kär i mig".
Aftonbladet håller nu på med sin årliga kartläggning över vad man önskar sig på alla hjärtans dag.
"En dag på tu man hand med min älskade" är vad svenne banan önskar sig just nu.
Att glida runt på Djurgården hand i hand med den man är ihop med och visa hela världen att man minsann har någon som gillar en tillbaka. Varenda jävla resturang i stan kommer vara fullbokad. Ljusen kommer tindra. Kärleken spira.
Alltså den typen av romantik är överhuvudtaget nått som jag inte riktigt förstår mig på. Jag kanske en dag kommer ångra detta inlägg, men jag gillar faktiskt bättre fantasi än klisché. I Aftonbladet-undersökningen ska man kryssa i vad man helst vill ha på den stora dagen. Och allt man kan välja mellan är de traditionella grejerna som en chokladask, en ros, ett städat hem (men hallå?), lite annan skit och så den där på-tu-man-hand-dagen.
Men varför kan man liksom inte vara kär jämt? Jag blir ju betydligt gladare om Staffan gör nått annorlunda och kul en dag mitt på året och inte kommer hem med en pliktskyldig ros just den 14:e februari.
Jag skulle bara garva åt honom då. Nästan skämmas lite över att han är så icke fantasifull. Men jag kanske är knäpp?
Jag hatar Alla hjärtans dag.
En gång i tiden jobbade jag på en tidning och skrev då en krönika som hette "Älska alla dagar". För vad fan är grejen med Alla hjärtans dag?
För mig är det ett tecken på att man inte är tillräckligt påhittig och romantisk i resten av livet så att man helt enkelt måste påminnas en dag om året om att "visst fan, jag är visst kär i min snubbe/snubba" eller "åh vad härligt, min snubbe/snubba är kär i mig".
Aftonbladet håller nu på med sin årliga kartläggning över vad man önskar sig på alla hjärtans dag.
"En dag på tu man hand med min älskade" är vad svenne banan önskar sig just nu.
Att glida runt på Djurgården hand i hand med den man är ihop med och visa hela världen att man minsann har någon som gillar en tillbaka. Varenda jävla resturang i stan kommer vara fullbokad. Ljusen kommer tindra. Kärleken spira.
Alltså den typen av romantik är överhuvudtaget nått som jag inte riktigt förstår mig på. Jag kanske en dag kommer ångra detta inlägg, men jag gillar faktiskt bättre fantasi än klisché. I Aftonbladet-undersökningen ska man kryssa i vad man helst vill ha på den stora dagen. Och allt man kan välja mellan är de traditionella grejerna som en chokladask, en ros, ett städat hem (men hallå?), lite annan skit och så den där på-tu-man-hand-dagen.
Men varför kan man liksom inte vara kär jämt? Jag blir ju betydligt gladare om Staffan gör nått annorlunda och kul en dag mitt på året och inte kommer hem med en pliktskyldig ros just den 14:e februari.
Jag skulle bara garva åt honom då. Nästan skämmas lite över att han är så icke fantasifull. Men jag kanske är knäpp?
onsdag, januari 23, 2008
En blogg om tåg
Ibland funderar jag på att starta en blogg som bara handlar om att åka tåg.
Då skulle jag bland annat kunna skriva om de senaste dagarnas tågresor som bland annat handlat om:
1) Ett försök av mig och Staffan att för en gångs skull resa oss och göra oss i ordning tidigt då vi hade en miljard väskor i andra änden av vagnen. Strax efter Flempan reste vi oss. "Det kanske är lika bra att vi gör det där som vi hatar och tar våra grejer redan nu, då vi har så mycket", sa Staffan. Sagt och gjort. Tio minuter innan det är dags att rulla in på centralen reser vi oss upp. Men va fan händer? Jodå, sist blev vi ändå. Alltså folk är ju helt sjuka. Varför står ni där i en kvart innan det är dags att kliva av? Vad tänker ni på? Vad är ni nervösa för? Vad tror ni ska hända om ni inte är redo att slänga er av innan vagnen rullar in på plattformen? Varför står ni där och sliter i dörren av rädsla för att den just på er hållplats inte kommer öppna sig? Här kommer info till er. Det går automatiskt. Det finns nån sorts elektricitet i dörren så den öppnar sig, helt av sig själv. Ni kan inte missa det. Ni kan inte missa att gå av. (Oj, sorry på aggressionen, men det här upprör mig.)
2) Mannen i 60-årsåldern som satt bredvid mig på väg från Ludvika idag som hade "Det gör ont" med Lena PH som ringsignal och svarade "Yes, det är Sandström" med tonårsröst varje gång det ringde.
3) Konduktören som gick in på toan och kom ut en kvart senare tillsammans med den värsta bajsdoft världen skådat.
4) Rösten som en dag med den värsta seriemördarrösten sa "Nästa Säter" när vi rullade in i den välkända byn.
5) Mannen som inte hade någon egen vilja och gjorde allt det jag gjorde på vägen från Tranås en dag. (Drack kaffe, åt choklad, läste tidningen, spelade mobilspel osv.)
Jag skulle kunna fortsätta hur länge som helst. Men just nu slutar jag. Fortsättning följer en annan dag.
Då skulle jag bland annat kunna skriva om de senaste dagarnas tågresor som bland annat handlat om:
1) Ett försök av mig och Staffan att för en gångs skull resa oss och göra oss i ordning tidigt då vi hade en miljard väskor i andra änden av vagnen. Strax efter Flempan reste vi oss. "Det kanske är lika bra att vi gör det där som vi hatar och tar våra grejer redan nu, då vi har så mycket", sa Staffan. Sagt och gjort. Tio minuter innan det är dags att rulla in på centralen reser vi oss upp. Men va fan händer? Jodå, sist blev vi ändå. Alltså folk är ju helt sjuka. Varför står ni där i en kvart innan det är dags att kliva av? Vad tänker ni på? Vad är ni nervösa för? Vad tror ni ska hända om ni inte är redo att slänga er av innan vagnen rullar in på plattformen? Varför står ni där och sliter i dörren av rädsla för att den just på er hållplats inte kommer öppna sig? Här kommer info till er. Det går automatiskt. Det finns nån sorts elektricitet i dörren så den öppnar sig, helt av sig själv. Ni kan inte missa det. Ni kan inte missa att gå av. (Oj, sorry på aggressionen, men det här upprör mig.)
2) Mannen i 60-årsåldern som satt bredvid mig på väg från Ludvika idag som hade "Det gör ont" med Lena PH som ringsignal och svarade "Yes, det är Sandström" med tonårsröst varje gång det ringde.
3) Konduktören som gick in på toan och kom ut en kvart senare tillsammans med den värsta bajsdoft världen skådat.
4) Rösten som en dag med den värsta seriemördarrösten sa "Nästa Säter" när vi rullade in i den välkända byn.
5) Mannen som inte hade någon egen vilja och gjorde allt det jag gjorde på vägen från Tranås en dag. (Drack kaffe, åt choklad, läste tidningen, spelade mobilspel osv.)
Jag skulle kunna fortsätta hur länge som helst. Men just nu slutar jag. Fortsättning följer en annan dag.
Presenter
Ni som följt den här bloggen ett tag vet att jag och min kille är helt värdelösa på presenter.
Här kommer därför ett chock-inlägg.
När Staffan kom hem från USA i helgen hade han:
1) Köpt tre as-schyssta New York-tavlor till mig. (Dock hade en gått sönder.)
2) Köpt en fantastisk klänning som sitter perfekt. (Dessutom i storlek small. Här visste han både att det var klokt att köpa en liten storlek för att liksom visa att han tycker att hans tjej är liten och smal, och han hade smak att välja värsta snyggoklänningen.)
3) Snott en jätteful ljusstake på ett lyxigt uteställe. ("Den är inte så fin, men prisvärd", skrev han stolt i ett fyllemess där han redan på plats i NY skröt om sin bravad.)
Det här är helt galet. Jag är mäkta imponerad, lycklig och förväntansfull inför nästa resa. Tror att jag nog måste framföra ett stort tack till Linda B, vars långa "komma-på-bättre-tankar-mail" till Staffan uppenbarligen haft effekt.
Det värsta är bara att jag ju måste kontra på detta.
Här kommer därför ett chock-inlägg.
När Staffan kom hem från USA i helgen hade han:
1) Köpt tre as-schyssta New York-tavlor till mig. (Dock hade en gått sönder.)
2) Köpt en fantastisk klänning som sitter perfekt. (Dessutom i storlek small. Här visste han både att det var klokt att köpa en liten storlek för att liksom visa att han tycker att hans tjej är liten och smal, och han hade smak att välja värsta snyggoklänningen.)
3) Snott en jätteful ljusstake på ett lyxigt uteställe. ("Den är inte så fin, men prisvärd", skrev han stolt i ett fyllemess där han redan på plats i NY skröt om sin bravad.)
Det här är helt galet. Jag är mäkta imponerad, lycklig och förväntansfull inför nästa resa. Tror att jag nog måste framföra ett stort tack till Linda B, vars långa "komma-på-bättre-tankar-mail" till Staffan uppenbarligen haft effekt.
Det värsta är bara att jag ju måste kontra på detta.
torsdag, januari 10, 2008
Jag - den som kan dricka mest
En av de funktionerna på Facebook som både är lite småkul och som folk använder är den här där man jämför vänner. Typ vem som är smartast, snyggast, roligast och sånt.
Och det är ju kul. Jag har själv bedömt mina vänner ett par gånger.
Men vad hamnar i topp på mig? Jodå, jag är den av alla mina vänner som folk tycker kan dricka mest. Yes. På frågan "Who can drink the most", där klickar alla mina vänner Sandra.
Man undrar ju vad man har gjort för att alla klickar där?
Helt ärligt. Jag kan ju inte alls dricka mest. Jag blir ju helt störd så fort jag blir full. Babblar som en idiot, ramlar, flamsar och är allmänt högljudd. Och gör bort mig (vilket alltid är det enda jag kommer ihåg då jag också får sjuka minnesluckor).
Alltså, den som kan dricka mest borde väl vara den som pallar att dricka mycket. Det gör ju verkligen inte jag.
Även om det inte skulle vara särskilt hedrande så tror jag att frågan "Who drink the most" hade varit mer sanningsenligt att ha mig i topp på. Inte vem som kan.
För inte fan kan jag.
Vet inte om jag ska på att leva upp till det folk tycker eller försöka bygga lite mer på lite mer hedrande egenskaper såsom att jag skulle vara smart eller kreativ så att det slipper stå där tydligt och klart när jag går in på fejjan. "Den som kan dricka mest."
Undrar förresten om det finns ett samband mellan att jag upplevs som den som kan dricka mest och att det jag kommer allra sist på? Av alla 94 egenskaper som folk röstat om på mig ligger "Who is more confident" sist.
Haha, fan vad läskigt. Jag kanske ska bli nykterist.
Och det är ju kul. Jag har själv bedömt mina vänner ett par gånger.
Men vad hamnar i topp på mig? Jodå, jag är den av alla mina vänner som folk tycker kan dricka mest. Yes. På frågan "Who can drink the most", där klickar alla mina vänner Sandra.
Man undrar ju vad man har gjort för att alla klickar där?
Helt ärligt. Jag kan ju inte alls dricka mest. Jag blir ju helt störd så fort jag blir full. Babblar som en idiot, ramlar, flamsar och är allmänt högljudd. Och gör bort mig (vilket alltid är det enda jag kommer ihåg då jag också får sjuka minnesluckor).
Alltså, den som kan dricka mest borde väl vara den som pallar att dricka mycket. Det gör ju verkligen inte jag.
Även om det inte skulle vara särskilt hedrande så tror jag att frågan "Who drink the most" hade varit mer sanningsenligt att ha mig i topp på. Inte vem som kan.
För inte fan kan jag.
Vet inte om jag ska på att leva upp till det folk tycker eller försöka bygga lite mer på lite mer hedrande egenskaper såsom att jag skulle vara smart eller kreativ så att det slipper stå där tydligt och klart när jag går in på fejjan. "Den som kan dricka mest."
Undrar förresten om det finns ett samband mellan att jag upplevs som den som kan dricka mest och att det jag kommer allra sist på? Av alla 94 egenskaper som folk röstat om på mig ligger "Who is more confident" sist.
Haha, fan vad läskigt. Jag kanske ska bli nykterist.
tisdag, januari 01, 2008
Tillbaka i vardagen
Precis hemma från några veckors flackande. Grymt härligt allting. Det inleddes i Thailand med paradisstränder, sol och oändliga diskussioner om Leif GW Perssons relation till Dooleys. Fortsatte med allt och inget hos familjer och vänner, där jag bland annat lyckades med utmaningen att sno Staffans syrras present i julklappshasarden (även om det var deppigt att mitt lyxiga taxfree-Dior-lipgloss numera pryder Emmas läppar). Och avslutades med en fantastisk nyårsafton fylld av fotbollsgolf, elfel, badtunna, jordgubbsdrinkar och grymt sällskap.
Då vaknar jag i vardagen igen och inser att jag älskar även det.
Då Marie redan gjort anspråk på den finaste årskrönikan ska jag inte göra ett försök att toppa, utan bara konstatera att 2007 var fantastiskt.
Ett plötsligt infall tog oss till huvudstaden och jag blev förälskad direkt. Allt blev bättre än förväntat. Drömmar och mål blev sanna.
Jag vann nya vänner och fann gamla vänner. Resan med Staffan fortsatte uppåt. Och jag skaffade ett hem.
Nu är det 2008. Imorgon går jag till jobbet som fast anställd. Trodde aldrig att jag skulle säga ja. Men det hände. Och det känns härligt.
Om ett par veckor kommer Linda tillbaka till Sverige och till Stockholm.
Helt klart verkar det som att även 2008 kommer bli ett år att minnas.
Då vaknar jag i vardagen igen och inser att jag älskar även det.
Då Marie redan gjort anspråk på den finaste årskrönikan ska jag inte göra ett försök att toppa, utan bara konstatera att 2007 var fantastiskt.
Ett plötsligt infall tog oss till huvudstaden och jag blev förälskad direkt. Allt blev bättre än förväntat. Drömmar och mål blev sanna.
Jag vann nya vänner och fann gamla vänner. Resan med Staffan fortsatte uppåt. Och jag skaffade ett hem.
Nu är det 2008. Imorgon går jag till jobbet som fast anställd. Trodde aldrig att jag skulle säga ja. Men det hände. Och det känns härligt.
Om ett par veckor kommer Linda tillbaka till Sverige och till Stockholm.
Helt klart verkar det som att även 2008 kommer bli ett år att minnas.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)