Tog T-banan till Hornstull för sista gången igår. Eller kanske inte sista gången, men sista gången som jag åkte hem till Hornstull.
Skulle lämna över nyckeln till vår gamla värdinna.
Men i alla fall.
Det rådde totalt kaos på T-banan då det verkade som att det var första dagen som alla som normalt går och cyklar hade kommit på att det nu var vinter och dags att åka T-bana.
Jag hoppade på tåget på Hötorget. Jag visste redan när jag gick ner på perrongen att det skulle bli en helvetesresa. Sjukt mycket folk väntade. Jag fick gå på andra sidan perrongen för att kunna ta mig till andra änden av plattformen medan jag väntade in tåget för att det var så mycket folk på min sida. (Ja, man måste kliva på tåget i rätt ände så att det bli kortast möjliga väg när man ska av. Jag är inte stockholmare från födseln, men det tar inte många minuter i den här stan innan man anammar hela T-bane-proceduren.)
När då tåget äntligen kom in (efter en minut eller två som kändes som en evighet då jag självklart var sen) var det bara det att det var helt knökat från start. Tågföraren ropade vänligt men bestämt ut att ingen borde kliva på för att det redan var fullt. De enda som skulle av tåget var en hel hög med pensionärer. Och de stackarna höll på att bli mosade då pensionärer har en förmåga att vara sådar 1,20 långa. (Varför går så många pensios av på Hötorget? Ska köpa billig frukt vid sex då stånden packas ihop och saker reas ut?)
Till slut hade de flesta kommit av. Och ungefär tio gånger så många klämde sig på. Trots att föraren fortsatte ropa att det kom fler tåg bakom. Själv blev jag sjukt irriterad på alla idioter som inte kunde vänta till nästa tåg. Så att jag skulle få plats. För jag hade minsann bråttom och var den enda som rimligen borde fått kliva på tåget.
På nått mirakulöst sätt lyckades jag ta mig på. Åka vidare och byta på Slussen. (Bytet där skedde rätt smärtfritt då det var så många som bytte så man liksom bars fram av klungan.)
Sen bär det av med röda mot Hornstull. Fortfarande en miljard människor.
Då händer det. Efter att det ropats ut Mariatorget och Zinkensdam och tåget börjar sakta in mot Hornstull säger den magiska rösten "Nästa Karlaplan".
Det hörs ett samstämmigt "VA" högthögt i vagnen. En miljard människor som redan är stressade för att det är så trångt och äckligt blir helt panikslagna. Börjar kolla sig runt. Börjar prata med varandra.
Men det jag undrar är. Vad fan tror de?
Tror de att tåget liksom helt plötsligt teleporterats till andra änden av linjen?
Varför blir folk panikslagna när det uppenbarligen bara är ett litet mänskligt fel som inträffat?
Det samstämmiga VA-et förbyttes i en lika samstämmig suck av lättnad när vi kom in på perrongen och vi - förvånande nog - faktiskt var på Hornstull.
Jag gick av tåget, fnittrade åt folks dumhet. Men var fortfarande lite upprörd för att jag hade tvingats trängas så mycket.
Det var ju faktiskt bara jag som hade bråttom. Det andra hade minsann kunnat vänta till nästa tåg.
Då hade de antagligen dessutom sluppit paniken när ordet "Karlaplan" ekade ut över församlingen.
tisdag, oktober 30, 2007
söndag, oktober 21, 2007
Att tappa bort och ha sönder
Ibland känns det som att den här bloggen handlar mer om min kille än mig själv. Men ibland bara måste jag berätta vad han gör.
På två dygn precis innan helgen lyckades Staffan:
1) Lämna sitt kort i en bar i Chicago. Han lade in kortet och skulle betala när han drog, men lyckades lämna stället både utan att betala och utan att ta med sitt kort.
2) Komma tillbaka till Sverige, direkt till en ny pub. Där lämnar han sin mobil. Telefonen försvinner och han får skaffa en ny.
3) Ha bort min nyckel, som han lånar för att han inte hittar sin. (Båda har faktiskt återfunnits. Kors i taket.)
4) Glömma sin dator på en tredje pub. Dock upptäcker jag det precis när vi gått från stället och vi får med den därifrån.
Pratar med Staffans bästa kompis i telefon nån gång mitt i allt. (Han tvingas ringa till mig eftersom Staffan inte har någon telefon.)
Stefan frågar. "Men ni är fortfarande tillsammans?"
"Ja, av någon anledning." Svarar jag. "Men utanför Råsunda i onsdags, när vi hade tappat bort varandra och jag inte kunde ringa vrålade jag att jag hatar min pojkvän."
Stefan var, trots att han är Staffans polare från barnsben, på min sida.
Nu hatar jag inte min kille längre. Tycker att han är lite smårolig. Men samtidigt intressant på nått sätt. Han är sjukt smart och ordningssam när det kommer till hans jobb. Men i vardagen finns liksom inte så mycket smart-het kvar.
I vardagen tappar han bort saker. Och tappar han inte bort dem så har han sänder dem.
En gång sa en annan av hans kompisar "det är chockerande hur mycket slitage du kan utsätta dina prylar för Staffan".
Jag kan inte göra annat än att hålla med.
På två dygn precis innan helgen lyckades Staffan:
1) Lämna sitt kort i en bar i Chicago. Han lade in kortet och skulle betala när han drog, men lyckades lämna stället både utan att betala och utan att ta med sitt kort.
2) Komma tillbaka till Sverige, direkt till en ny pub. Där lämnar han sin mobil. Telefonen försvinner och han får skaffa en ny.
3) Ha bort min nyckel, som han lånar för att han inte hittar sin. (Båda har faktiskt återfunnits. Kors i taket.)
4) Glömma sin dator på en tredje pub. Dock upptäcker jag det precis när vi gått från stället och vi får med den därifrån.
Pratar med Staffans bästa kompis i telefon nån gång mitt i allt. (Han tvingas ringa till mig eftersom Staffan inte har någon telefon.)
Stefan frågar. "Men ni är fortfarande tillsammans?"
"Ja, av någon anledning." Svarar jag. "Men utanför Råsunda i onsdags, när vi hade tappat bort varandra och jag inte kunde ringa vrålade jag att jag hatar min pojkvän."
Stefan var, trots att han är Staffans polare från barnsben, på min sida.
Nu hatar jag inte min kille längre. Tycker att han är lite smårolig. Men samtidigt intressant på nått sätt. Han är sjukt smart och ordningssam när det kommer till hans jobb. Men i vardagen finns liksom inte så mycket smart-het kvar.
I vardagen tappar han bort saker. Och tappar han inte bort dem så har han sänder dem.
En gång sa en annan av hans kompisar "det är chockerande hur mycket slitage du kan utsätta dina prylar för Staffan".
Jag kan inte göra annat än att hålla med.
onsdag, oktober 17, 2007
En härlig kväll
Återigen en grym kväll med Radiosportbrudarna är till ända.
Det uppstod en del intressanta konversationer. Särskilt då det visade sig att det fanns historier med helt olika perspektiv. (Hm... Micke vet inte om jag någonsin kommer förlåta dig...)
Det handlade för övrigt om fotboll. Om IFK Norrköping. Och om Gefle.
Nog med detaljer.
Av fyra i sällskapet var vi två kvar till stället stängde.
Kunde konstatera både att sommaren var över och att stället verkligen var sjukt stängt när vi gick därifrån och såg uteserveringens sista spillror och stolarna staplade på borden.
Och som sig bör avslutas en fantastisk kväll på ett fantastiskt sätt.
Intet ont anandes insåg vi när vi kom till T-banan att sista tåget var på väg att gå.
Vi rusade och rusade. Men vi skulle inte hinna.
Om inte en hjälte dykt upp från ingenstans.
En kille som vi aldrig sett och troligtvis aldrig ser igen höll upp dörren när vi kom springandes. Han räddade kvällen. Han var fantastisk.
Sen satt han bara där. Liksom avslappnad trots att han var en rejäl och äkta hjälte.
Stort.
Stort med killen. Och stort med grymma vänner.
måndag, oktober 15, 2007
Romantiska presenter
Min fantastiska vän Linda har varit på Sverigebesök ett tag och bott hos mig i några dagar. Härligt som fan måste jag säga även om jag känner mig sjukt ensam nu när hon har åkt.
Menmen. Av någon anledning började vi igår prata om vilka presenter jag fått genom åren med Staffan.
Innan jag berättar vidare måste jag dock erkänna att jag absolut inte är bättre själv. Jag är kass på att ge presenter och (som ni som läst bloggen förr vet) glömde jag Staffans 30-årsdag i somras. Vi har genom hela vårt förhållande prioriterat att resa för alla extrapengar vi haft och därför inte direkt gett varandra presenter. Oavsett om det varit jul, födelsedag eller spontant.
Men igår krävde i alla fall Linda att jag skulle berätta om hur och när jag och Staffan ger presenter till varandra. Jag kom fram till att jag fått fyra presenter (som inte varit nån form av upplevelsebaserade presenter, utan som varit prylar helt enkelt) på fem år. Voila - här är listan:
1) En IFK Norrköping-halsduk. Jag fick den när jag fyllde år första året vi var ihop.
2) En kjol. Jag fick den helt spontant när Staffan och jag varit på stan ihop en dag men gått och handlat i olika butiker.
3) Ett par New York-strumpor. Jag fick dem när han varit i NY nån gång och antagligen haft med sig nån som köpte presenter till sin tjej, för det har aldrig hänt nån av de andra gångerna han varit där.
4) En ask After Eight. (Som han hade ätit upp mer än halva av när jag en dag kom på att jag skulle öppna den. Vilket jag kontrade med att bjuda bort resten till några kompisar och när Staffan sen nästa gång skulle plocka fram asken och den var tom så fick han ett så sjukt intressant ansiktsuttryck då han både skämdes för att han fattade att jag hämnats för att han ätit så många samtidigt som han blev jättebesviken på att asken var tom.)
Linda var helt chockskadad efter att jag blottat denna ytterst korta lista. (Hon passade även på att skryta över vilken fantastisk 30-årsdag hon gett sin man i somras.) Hon tyckte att vi borde skämmas för att vi är så dåliga.
Och hon författade även ett långt, långt mail till Staffan där hon gav lite inspiration till presenter att ge till mig.
Ska bli intressant att se vad det blir för reaktion.
Själv har jag just nu jordens ångest över vårt oromantiska och katastrofala förhållande och vill bara ösa över Staffan presenter nästa gång jag ser honom.
För hur mycket jag än själv funderar kan jag bara komma ihåg att jag en gång gav honom en bilbana.
Menmen. Av någon anledning började vi igår prata om vilka presenter jag fått genom åren med Staffan.
Innan jag berättar vidare måste jag dock erkänna att jag absolut inte är bättre själv. Jag är kass på att ge presenter och (som ni som läst bloggen förr vet) glömde jag Staffans 30-årsdag i somras. Vi har genom hela vårt förhållande prioriterat att resa för alla extrapengar vi haft och därför inte direkt gett varandra presenter. Oavsett om det varit jul, födelsedag eller spontant.
Men igår krävde i alla fall Linda att jag skulle berätta om hur och när jag och Staffan ger presenter till varandra. Jag kom fram till att jag fått fyra presenter (som inte varit nån form av upplevelsebaserade presenter, utan som varit prylar helt enkelt) på fem år. Voila - här är listan:
1) En IFK Norrköping-halsduk. Jag fick den när jag fyllde år första året vi var ihop.
2) En kjol. Jag fick den helt spontant när Staffan och jag varit på stan ihop en dag men gått och handlat i olika butiker.
3) Ett par New York-strumpor. Jag fick dem när han varit i NY nån gång och antagligen haft med sig nån som köpte presenter till sin tjej, för det har aldrig hänt nån av de andra gångerna han varit där.
4) En ask After Eight. (Som han hade ätit upp mer än halva av när jag en dag kom på att jag skulle öppna den. Vilket jag kontrade med att bjuda bort resten till några kompisar och när Staffan sen nästa gång skulle plocka fram asken och den var tom så fick han ett så sjukt intressant ansiktsuttryck då han både skämdes för att han fattade att jag hämnats för att han ätit så många samtidigt som han blev jättebesviken på att asken var tom.)
Linda var helt chockskadad efter att jag blottat denna ytterst korta lista. (Hon passade även på att skryta över vilken fantastisk 30-årsdag hon gett sin man i somras.) Hon tyckte att vi borde skämmas för att vi är så dåliga.
Och hon författade även ett långt, långt mail till Staffan där hon gav lite inspiration till presenter att ge till mig.
Ska bli intressant att se vad det blir för reaktion.
Själv har jag just nu jordens ångest över vårt oromantiska och katastrofala förhållande och vill bara ösa över Staffan presenter nästa gång jag ser honom.
För hur mycket jag än själv funderar kan jag bara komma ihåg att jag en gång gav honom en bilbana.
söndag, oktober 14, 2007
How Do You Do
Ibland händer det att jag och Staffan funderar över vårt bröllop. Hur man vill ha det och sånt.
Inte för att vi nog kommer gifta oss den närmaste tiden (särskilt inte då vi har en märklig pakt kring hur förlovningen skall gå till men det är en annan historia). Utan för att det liksom är lite småskoj att bara snacka om det.
Det i princip enda vi kommit fram till är att bröllopet ska vara party som fan och att vi ska dra igång festen med ett performance så att alla kommer igång och tycker att det är härligt.
Vårt performance ska vara en duett av nått slag (ja, vi är fullständigt medvetna om att vi sjunger helvetiskt dåligt båda två, men ändå). Och det låt som det lutar åt just nu är "How Du You Do" med Roxette.
Mest för att vi en gång sjöng den på en kompis karaokemaskin som hans farsa köpt på Filipinerna. Sjukt rolig maskin för övrigt, då den innehåller 30 000 låter som är synnerligen intressant textade. Det är inte nån som kan engelska som har skrivit texterna, utan det stavas helt enkelt som det låter för en filipinsk snubbe med halvbra koll på engelska. Typ som han Eilert som sjöng Elvis för några år sen.
I alla fall. Vi sjöng som sagt How Do You Do en gång och fick 99 procent av 100 i bra-het.
Och jag minns (trots eller tack vare fyllan jag hade vid tillfället) att Staffan gjorde Gessles mörka, hesa röst verkligen rättvisa.
Nu hände det absurda när Staffan helt oväntat gick med på att hänga med på ett pass på friskis häromdagen att avsultningslåten var en partyvariant av How Do You Do.
Alltså, jag har aldrig hört låten förut på nått träningspass jag varit på i hela livet.
Men just den gången som Staffan var med spelades den.
Det måste varit ett tecken.
Vet dock inte riktigt hur jag ska tolka det.
Inte för att vi nog kommer gifta oss den närmaste tiden (särskilt inte då vi har en märklig pakt kring hur förlovningen skall gå till men det är en annan historia). Utan för att det liksom är lite småskoj att bara snacka om det.
Det i princip enda vi kommit fram till är att bröllopet ska vara party som fan och att vi ska dra igång festen med ett performance så att alla kommer igång och tycker att det är härligt.
Vårt performance ska vara en duett av nått slag (ja, vi är fullständigt medvetna om att vi sjunger helvetiskt dåligt båda två, men ändå). Och det låt som det lutar åt just nu är "How Du You Do" med Roxette.
Mest för att vi en gång sjöng den på en kompis karaokemaskin som hans farsa köpt på Filipinerna. Sjukt rolig maskin för övrigt, då den innehåller 30 000 låter som är synnerligen intressant textade. Det är inte nån som kan engelska som har skrivit texterna, utan det stavas helt enkelt som det låter för en filipinsk snubbe med halvbra koll på engelska. Typ som han Eilert som sjöng Elvis för några år sen.
I alla fall. Vi sjöng som sagt How Do You Do en gång och fick 99 procent av 100 i bra-het.
Och jag minns (trots eller tack vare fyllan jag hade vid tillfället) att Staffan gjorde Gessles mörka, hesa röst verkligen rättvisa.
Nu hände det absurda när Staffan helt oväntat gick med på att hänga med på ett pass på friskis häromdagen att avsultningslåten var en partyvariant av How Do You Do.
Alltså, jag har aldrig hört låten förut på nått träningspass jag varit på i hela livet.
Men just den gången som Staffan var med spelades den.
Det måste varit ett tecken.
Vet dock inte riktigt hur jag ska tolka det.
onsdag, oktober 10, 2007
Det är kläderna som gör det
Sen jag började jobba har jag alltid fått hålla på o kämpa mot massa fördomar.
Alltså inom den delen av mitt jobbliv som handlar om bissniss, företagande, arbetsmarknad o sånt.
Att jobba på Linköpings Näringslivkontor med knallrött hår och piercing var exempelvis inte så bra alla gånger.
Jag och en kompis som jobbade på ett annat liknande ställe fick alltid kommentarer av typen "jaha, du är praktikant, vad pluggar du då?".
En dag sa en människa som är helt fantastisk och som jag ett tag hade äran att få ha som chef till mig att jag skulle välja mina strider. O på ett sätt hade hon nog rätt.
Det är liksom smartare att kanske ta på sig mer av en bissniss-stil o typ ha kavaj en dag när man ska ha ett viktigt möte. I stället för att komma dit med en miljard färger i hår och på kläder, och piercing o sånt.
Så jag bet i det sura. Plockade bort mitt läppsmycke o började dra på mig dräkten när det måstas. O började få lite mer respekt.
(Jag hatar världen för att den ser ut så här, men det är en annan lång lång diskussion som inte får plats på bloggen just idag.)
Men så hände det roliga idag.
Att jag helt plötsligt hade fördel av sunkiga jeans, benvärmare o rosa örhängen.
Jag har lyckats sluta fred med några myckelpersoner för att jag faktiskt kunde kommunicera med dem för att vi såg ut som varandra.
Kostymgubbarna har misslyckats. Jeans-sandra faktiskt fixat det.
Så jävla skönt.
Alltså inom den delen av mitt jobbliv som handlar om bissniss, företagande, arbetsmarknad o sånt.
Att jobba på Linköpings Näringslivkontor med knallrött hår och piercing var exempelvis inte så bra alla gånger.
Jag och en kompis som jobbade på ett annat liknande ställe fick alltid kommentarer av typen "jaha, du är praktikant, vad pluggar du då?".
En dag sa en människa som är helt fantastisk och som jag ett tag hade äran att få ha som chef till mig att jag skulle välja mina strider. O på ett sätt hade hon nog rätt.
Det är liksom smartare att kanske ta på sig mer av en bissniss-stil o typ ha kavaj en dag när man ska ha ett viktigt möte. I stället för att komma dit med en miljard färger i hår och på kläder, och piercing o sånt.
Så jag bet i det sura. Plockade bort mitt läppsmycke o började dra på mig dräkten när det måstas. O började få lite mer respekt.
(Jag hatar världen för att den ser ut så här, men det är en annan lång lång diskussion som inte får plats på bloggen just idag.)
Men så hände det roliga idag.
Att jag helt plötsligt hade fördel av sunkiga jeans, benvärmare o rosa örhängen.
Jag har lyckats sluta fred med några myckelpersoner för att jag faktiskt kunde kommunicera med dem för att vi såg ut som varandra.
Kostymgubbarna har misslyckats. Jeans-sandra faktiskt fixat det.
Så jävla skönt.
Farfars gubbar
En av anledningarna till att ha en blogg är väl att bearbeta barndomstrauman. Eftersom jag inte gjort det förr kommer här ett fett bidrag.
När jag var liten hade min farfar en snickarbod. Där kunde jag och min brorsa spika ihop små saker som vi sen gav till våra föräldrar i julklapp men aldrig fattade varför de inte hade framme.
Men nej det är inte det som är traumat. Det traumat har väl alla haft "ära vare gud i höjden, denna har jag gjort i slöjden" skrev man fint som ett julklappsrim på de presenterna som man då inte fattade var det värsta man kunde ge sina päron.
Nej, mitt truma handlar om sånna här gubbar. (Sorry orkade inte vända rätt den.)
Farfar började en dag göra massa sånna.
Jag hatade dem från start. Jag var typ sju år, men då mina föräldrar hade skickat mig på Unga örnar-läger och låtit mig gå i fronten i Första Maj-tågen sen jag var bäbis så jag hade stenkoll på vad rasism var (även om min kompis Linda kan se tillbaka på mitt hat mot gubbarna och tycka att jag var lite lillgammal).
De här gubbarna var inte okej.
Farfar tyckte att de var jättefina. Han var jättenöjd över dem. Kallade dem för betjänter. Det fanns i kvinnlig och manlig upplaga.
Och alla barnbarn skulle få varsin av varje sort. Sen skulle pappa o hans brorsa få varsin av varje också.
Farfar la ner massor med tid på att snida på sina betjänter i källaren och till slut var hela samlingen klar.
Vi fick alla våra dubbla gubbar.
Då det inte bara var jag i min familj som ogillade gubbarna, men ändå inte hade hjärta att säga det till farfar så hade vi ett rejält arbete med att gömma gubbarna så fort farfar gick och ta fram dem så fort han kom och hälsade på.
Nu är farfar död sen många år tillbaka. Han fick aldrig veta att vi inte gillade gubbarna.
Men när jag var hemma sist hittade jag dem (då ingen har vågat slänga dem än.) De ligger i en hög på vinden. Hela bilden av dem påminner om nån tragisk saga av HC Andersen.
Men den sagan handlade nog om tennsoldater. Eller nått.
När jag var liten hade min farfar en snickarbod. Där kunde jag och min brorsa spika ihop små saker som vi sen gav till våra föräldrar i julklapp men aldrig fattade varför de inte hade framme.
Men nej det är inte det som är traumat. Det traumat har väl alla haft "ära vare gud i höjden, denna har jag gjort i slöjden" skrev man fint som ett julklappsrim på de presenterna som man då inte fattade var det värsta man kunde ge sina päron.
Nej, mitt truma handlar om sånna här gubbar. (Sorry orkade inte vända rätt den.)
Farfar började en dag göra massa sånna.
Jag hatade dem från start. Jag var typ sju år, men då mina föräldrar hade skickat mig på Unga örnar-läger och låtit mig gå i fronten i Första Maj-tågen sen jag var bäbis så jag hade stenkoll på vad rasism var (även om min kompis Linda kan se tillbaka på mitt hat mot gubbarna och tycka att jag var lite lillgammal).
De här gubbarna var inte okej.
Farfar tyckte att de var jättefina. Han var jättenöjd över dem. Kallade dem för betjänter. Det fanns i kvinnlig och manlig upplaga.
Och alla barnbarn skulle få varsin av varje sort. Sen skulle pappa o hans brorsa få varsin av varje också.
Farfar la ner massor med tid på att snida på sina betjänter i källaren och till slut var hela samlingen klar.
Vi fick alla våra dubbla gubbar.
Då det inte bara var jag i min familj som ogillade gubbarna, men ändå inte hade hjärta att säga det till farfar så hade vi ett rejält arbete med att gömma gubbarna så fort farfar gick och ta fram dem så fort han kom och hälsade på.
Nu är farfar död sen många år tillbaka. Han fick aldrig veta att vi inte gillade gubbarna.
Men när jag var hemma sist hittade jag dem (då ingen har vågat slänga dem än.) De ligger i en hög på vinden. Hela bilden av dem påminner om nån tragisk saga av HC Andersen.
Men den sagan handlade nog om tennsoldater. Eller nått.
En snubbe med koll?
Okej först ska jag skämmas lite. Det har uppdaterats katastrofalt dåligt här den sista tiden... menmen nu ska det skärpas igen.
Jaja, här kommer i alla fall en intressant inblick i en människas liv. Serverad i min lilla blogg:
Var ute med en av mina fantastiska singelkompisar igår. Hon hade haft en intressant helg där hon i fredags blev påhoppad av en snubbe när hon var på väg att byta uteställe. Snubben stannade henne o sa att han spanat in henne som fan o att han ville snacka med henne.
Hon var inte särskilt intresserad utan efter mycket tjat slängde hon sig in i en taxi. Då vrålade hennes polare ur sig hennes nummer, o väl framme på Riche där kvällens skulle fortsätta börjar snubben messa mer o mer. Till slut säger hon att han kan komma dit så kan de snacka.
Han kommer dit, de driver runt på stan halva natten o han följer med hem. Hon är dock fortfarande inte särskilt attraherad av honom. Så när han på morgonen frågar om de kan hitta på nått på kvällen dissar hon honom o väljer att dra iväg på en annan fest.
Han fortsätter ändå ringa o messa medan hon partar loss i stockholmsnatten.
Dagen efter, när hon bakis som fan, är ute o går möter hon snubben. Hand i hand med en annan tjej.
Hon blir förvånad som fan, tar upp sin mobil o låtsas snacka när de möts.
I ögonvrån ser hon ändå hur snubben får syn på henne.
Men hon går vidare.
På kvällen ringer han igen o vill ses. Men hon säger nej.
Dagen efter ringer han igen o vill ses o hon tänker att "va fan, de e la lika bra o så kan jag tala om för honom vilket svin han är".
Så hon möter upp honom på nått ställe för ett glas vin o berätta hur man inte bör bete sig. Men. När han glider in på stället har han helt plötsligt förvandlats till det vackraste hon nånsin skådat.
Hon faller stenhårt, lyckas inte säga nått om handhållargrejen, utan får en alldeles fantastisk kväll som hon vill aldrig ska ta slut.
Nu har hon satt sig i en sits där hon inte vet vad hon ska göra. Lägga ner snubben? Berätta vad hon såg? Ja, det måste hon göra, det vet hon.
Men helt plötsligt är molnen en aning för rosa o hjärna o hjärta synkar inte.
Jag följer utvecklingen med spänning.
Jaja, här kommer i alla fall en intressant inblick i en människas liv. Serverad i min lilla blogg:
Var ute med en av mina fantastiska singelkompisar igår. Hon hade haft en intressant helg där hon i fredags blev påhoppad av en snubbe när hon var på väg att byta uteställe. Snubben stannade henne o sa att han spanat in henne som fan o att han ville snacka med henne.
Hon var inte särskilt intresserad utan efter mycket tjat slängde hon sig in i en taxi. Då vrålade hennes polare ur sig hennes nummer, o väl framme på Riche där kvällens skulle fortsätta börjar snubben messa mer o mer. Till slut säger hon att han kan komma dit så kan de snacka.
Han kommer dit, de driver runt på stan halva natten o han följer med hem. Hon är dock fortfarande inte särskilt attraherad av honom. Så när han på morgonen frågar om de kan hitta på nått på kvällen dissar hon honom o väljer att dra iväg på en annan fest.
Han fortsätter ändå ringa o messa medan hon partar loss i stockholmsnatten.
Dagen efter, när hon bakis som fan, är ute o går möter hon snubben. Hand i hand med en annan tjej.
Hon blir förvånad som fan, tar upp sin mobil o låtsas snacka när de möts.
I ögonvrån ser hon ändå hur snubben får syn på henne.
Men hon går vidare.
På kvällen ringer han igen o vill ses. Men hon säger nej.
Dagen efter ringer han igen o vill ses o hon tänker att "va fan, de e la lika bra o så kan jag tala om för honom vilket svin han är".
Så hon möter upp honom på nått ställe för ett glas vin o berätta hur man inte bör bete sig. Men. När han glider in på stället har han helt plötsligt förvandlats till det vackraste hon nånsin skådat.
Hon faller stenhårt, lyckas inte säga nått om handhållargrejen, utan får en alldeles fantastisk kväll som hon vill aldrig ska ta slut.
Nu har hon satt sig i en sits där hon inte vet vad hon ska göra. Lägga ner snubben? Berätta vad hon såg? Ja, det måste hon göra, det vet hon.
Men helt plötsligt är molnen en aning för rosa o hjärna o hjärta synkar inte.
Jag följer utvecklingen med spänning.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)