Han valde kalops

Stod bakom en snubbe i typ min egna ålder på ICA på väg hem från jobbet.

Han lastar upp den väl utvalda kollektionen för måndagskvällen på bandet. Och vad får jag se.

En Findus färdiggjorda maträtt. Nej, jag tycker inte att det är så anmärkningsvärt (mer än att de faktiskt kommer undan med att sakerna ser aptitliga ut på paketet men groteska när man väl micrat dem).

Det märkliga är hans val.

Killen lastar upp Findus färdiggjorda kalops.



Alltså det är fan helt sjukt.

Stod han där med Findus-havet av maträtter framför sig i frysdisken, tittade på urvalet (som numera faktiskt är ganska imponerade) och sen tänkte "Kalops, det är precis vad jag är sugen på"?

Eller är han bara ett tydligt exempel på att för mycket valmöjligheter ibland får folk att förvirra sig bland mångfalden och göra märkliga val?

Svenne-liv och raggningsrepliker

Upplevde ordentliga kontraster i fredags då jag först var hemma hos Lotta och hennes nyfödda Ebba och käkade middag och kollade på Idol (för övrigt borde Amanda vunnit) och sen återvände till Stockholm och spontanhamnade på krogen med Linda (asgarv/hotellet alltså).

Lite sjukt att liksom se hur vi som en gång i tiden började med samma plattform, och sen har tagit oss till så olika nivåer, platser, prioriteringar nu.

Lotta har vandrat hela svenne-vägen. Och hon är komplett hundraprocentigt nöjd. Villan är fixad, volvon likaså. Och nu ett litet kid. Hon är gift, har fast jobb. Ja, hela kalaset.

Det är sjukt harmoniskt att vara hemma hos henne. Att sitta hemma i hennes kompletta hem. Och bara snacka och glo på tv.

Hon har liksom allt det där som av tradition är så det ska vara.

Jag brukar säga till Lotta att jag önskar att jag också skulle vilja vilja det hon vill.

Men sån är jag inte.

Och det var väl också det som märktes. Jag och Linda återvände till stan, via lite rödvin i bistron på tåget uppstod utgång som en bra idé.

Sagt och gjort och ett par svepta drinkar senare stod vi och shake-ade satan på dansgolvet.

Grymt kul var det och inte längtade jag precis till vovve, villa, volvo då. Men. Hallå. Killar, kom igen.

Kvällens mest patetiska raggningsreplik kom när en snubbe ställde sig och dansade med oss. Efter typ en minut viskar han i mitt öra:

"Om fem minuter kommer jag få ditt telefonnummer."

Alltså va fan. Vad tror folk. Den var ju typ värre än "tror du på kärlek vid första ögonkastet eller måste jag gå förbi dig en gång till" eller alla de där vanliga kring ägg till frukost dammsugare och allt vad det nu är.

Jag undrar om det finns nån som faller för sånt där. Om snubben nånsin fått napp med den repliken. Eller om han bara kör på om och om igen och tror att till slut, då kommer den funka.

Själv är jag rätt säker på att ingenting som han sa till nån brud i fredags tog honom närmare det liv som Lotta lever.

Men å andra sidan kanske det inte är just det han vill just nu i sitt liv heller.

Bäbisbilder

Okej.

Nu har det kläckts två gånger till i min bekantskap de senaste typ tre dagarna. Och vad händer?

Jo, folk hinner fan inte innanför dörren från BB innan Facebook-bilden är utbytt till det lilla kiddet.

Sjukt fascinerande tycker jag.

Herr gåman

Jag har råkat ut för ett problem. Eller vad det nu är.

Grejen är att jag nuförtiden promenerar till jobbet. Jävligt skönt för övrigt.

Men, nu är det så att det finns ett övergånsställ vid Odenplan där jag alltid får röd gubbe. Men det kommer inga bilar.

Förr så hade jag bara knallat rätt ut. Men. Just vid det här övergångsstället så möter jag varje dag samma kids. Hur det nu är möjligt.

De står där på andra sidan övergångsstället och väntar så snällt på att det ska bli grönt. Trots att det inte kommer nån biljävel nånstans.

Och helt plötsligt har jag drabbats av nån form av "shit-jag-borde-föregå-med-gott-exempel-barn-gör-mer-som-vuxna-gör-än-som-vuxna-säger". Så jag står där mittemot kidsen och väntar. Och väntar. För det tar en satans tid det där. Bredvid forsar en stor gata förbi som har typ grönt i en evighet medan min gata jag ska gå över aldrig blir grön gubbe på. Men vad är det som får mig att stå där och glo?

Är det nån form av del att man håller på att bli vuxen och varenda människa runt mig skaffar barn och jag kommer på att oj, det skulle kunna vara deras barn som jag dundrar ut i vägen. Eller vad håller jag på med?

Återigen slits jag emellan att jag bara vill vara en oansvarig ungdomlig stockholmsbrud som skiter fullständigt i alla uppfostra kids utan bara gör vad jag vill. Och det jag vill är ju då att supa och göra andra roliga ungdomssaker.

Men jag gör det inte. Jag står där. Glor på kidsen.

Och går över vägen när herr Gåman dyker upp.

Det finns en till

Gjorde en ego-googling nyss. 3 440 är jag uppe i nu. Känns rätt okej. Vet inte vad som är bra. Men visst fan är jag en sån som vill ha fett mycket träffar. (För övrigt Marie, då jag vet att du är en av de första som läser detta gjorde jag en på dig med. Du vinner, men det är ett rätt jämnt lopp. 3 610 piskar du in. Fast det kanske du redan visste?)

I alla fall. Man vill ju liksom synas.

Men. Idag gjorde jag då denna ego-surf. Och vad upptäcker jag. Jo. Att det dykt upp en till med mitt namn.

En 18-årig Lucia-kandidat från Nyköping.

Men va fan.

Så vill jag ju inte ha det. Jag vill att alla de där träffarna bara är jag. Jag vill inte konkurrera med en 18-årig brutta som spelar fiol och piano och som kandiderar till Lucia. I Nyköping.

Då känns det fetare som en kompis har det. Hon heter likadant som en känd minister i den nuvarande regeringen. Det gör ju iofs att hon har rätt svårt att hitta vilka träffar som är hon bland de 195 000 träffarna.

Undrar om google kommer göra folk ännu mer benägna att skaffa ovanliga namn? Jag menar det är inte så lätt att synas där ute med ett super-svenne-namn.

Men alla kanske inte är lika mycket exhibitionister som en del andra?

En månad utan internet

Jag har flyttat. Inte haft internet på en månad.

Därför denna katastrofalt låga uppdateringsfrekvensen på bloggen.

Jag lovar, för tusende gången, skärpning.

Att åka tåg i rusningstid

Tog T-banan till Hornstull för sista gången igår. Eller kanske inte sista gången, men sista gången som jag åkte hem till Hornstull.

Skulle lämna över nyckeln till vår gamla värdinna.

Men i alla fall.

Det rådde totalt kaos på T-banan då det verkade som att det var första dagen som alla som normalt går och cyklar hade kommit på att det nu var vinter och dags att åka T-bana.

Jag hoppade på tåget på Hötorget. Jag visste redan när jag gick ner på perrongen att det skulle bli en helvetesresa. Sjukt mycket folk väntade. Jag fick gå på andra sidan perrongen för att kunna ta mig till andra änden av plattformen medan jag väntade in tåget för att det var så mycket folk på min sida. (Ja, man måste kliva på tåget i rätt ände så att det bli kortast möjliga väg när man ska av. Jag är inte stockholmare från födseln, men det tar inte många minuter i den här stan innan man anammar hela T-bane-proceduren.)

När då tåget äntligen kom in (efter en minut eller två som kändes som en evighet då jag självklart var sen) var det bara det att det var helt knökat från start. Tågföraren ropade vänligt men bestämt ut att ingen borde kliva på för att det redan var fullt. De enda som skulle av tåget var en hel hög med pensionärer. Och de stackarna höll på att bli mosade då pensionärer har en förmåga att vara sådar 1,20 långa. (Varför går så många pensios av på Hötorget? Ska köpa billig frukt vid sex då stånden packas ihop och saker reas ut?)

Till slut hade de flesta kommit av. Och ungefär tio gånger så många klämde sig på. Trots att föraren fortsatte ropa att det kom fler tåg bakom. Själv blev jag sjukt irriterad på alla idioter som inte kunde vänta till nästa tåg. Så att jag skulle få plats. För jag hade minsann bråttom och var den enda som rimligen borde fått kliva på tåget.

På nått mirakulöst sätt lyckades jag ta mig på. Åka vidare och byta på Slussen. (Bytet där skedde rätt smärtfritt då det var så många som bytte så man liksom bars fram av klungan.)

Sen bär det av med röda mot Hornstull. Fortfarande en miljard människor.

Då händer det. Efter att det ropats ut Mariatorget och Zinkensdam och tåget börjar sakta in mot Hornstull säger den magiska rösten "Nästa Karlaplan".

Det hörs ett samstämmigt "VA" högthögt i vagnen. En miljard människor som redan är stressade för att det är så trångt och äckligt blir helt panikslagna. Börjar kolla sig runt. Börjar prata med varandra.

Men det jag undrar är. Vad fan tror de?

Tror de att tåget liksom helt plötsligt teleporterats till andra änden av linjen?

Varför blir folk panikslagna när det uppenbarligen bara är ett litet mänskligt fel som inträffat?

Det samstämmiga VA-et förbyttes i en lika samstämmig suck av lättnad när vi kom in på perrongen och vi - förvånande nog - faktiskt var på Hornstull.

Jag gick av tåget, fnittrade åt folks dumhet. Men var fortfarande lite upprörd för att jag hade tvingats trängas så mycket.

Det var ju faktiskt bara jag som hade bråttom. Det andra hade minsann kunnat vänta till nästa tåg.

Då hade de antagligen dessutom sluppit paniken när ordet "Karlaplan" ekade ut över församlingen.

Att tappa bort och ha sönder

Ibland känns det som att den här bloggen handlar mer om min kille än mig själv. Men ibland bara måste jag berätta vad han gör.

På två dygn precis innan helgen lyckades Staffan:

1) Lämna sitt kort i en bar i Chicago. Han lade in kortet och skulle betala när han drog, men lyckades lämna stället både utan att betala och utan att ta med sitt kort.

2) Komma tillbaka till Sverige, direkt till en ny pub. Där lämnar han sin mobil. Telefonen försvinner och han får skaffa en ny.

3) Ha bort min nyckel, som han lånar för att han inte hittar sin. (Båda har faktiskt återfunnits. Kors i taket.)

4) Glömma sin dator på en tredje pub. Dock upptäcker jag det precis när vi gått från stället och vi får med den därifrån.

Pratar med Staffans bästa kompis i telefon nån gång mitt i allt. (Han tvingas ringa till mig eftersom Staffan inte har någon telefon.)

Stefan frågar. "Men ni är fortfarande tillsammans?"

"Ja, av någon anledning." Svarar jag. "Men utanför Råsunda i onsdags, när vi hade tappat bort varandra och jag inte kunde ringa vrålade jag att jag hatar min pojkvän."

Stefan var, trots att han är Staffans polare från barnsben, på min sida.

Nu hatar jag inte min kille längre. Tycker att han är lite smårolig. Men samtidigt intressant på nått sätt. Han är sjukt smart och ordningssam när det kommer till hans jobb. Men i vardagen finns liksom inte så mycket smart-het kvar.

I vardagen tappar han bort saker. Och tappar han inte bort dem så har han sänder dem.

En gång sa en annan av hans kompisar "det är chockerande hur mycket slitage du kan utsätta dina prylar för Staffan".

Jag kan inte göra annat än att hålla med.

En härlig kväll

Återigen en grym kväll med Radiosportbrudarna är till ända.

Det uppstod en del intressanta konversationer. Särskilt då det visade sig att det fanns historier med helt olika perspektiv. (Hm... Micke vet inte om jag någonsin kommer förlåta dig...)

Det handlade för övrigt om fotboll. Om IFK Norrköping. Och om Gefle.


Nog med detaljer.

Av fyra i sällskapet var vi två kvar till stället stängde.

Kunde konstatera både att sommaren var över och att stället verkligen var sjukt stängt när vi gick därifrån och såg uteserveringens sista spillror och stolarna staplade på borden.


Och som sig bör avslutas en fantastisk kväll på ett fantastiskt sätt.

Intet ont anandes insåg vi när vi kom till T-banan att sista tåget var på väg att gå.

Vi rusade och rusade. Men vi skulle inte hinna.

Om inte en hjälte dykt upp från ingenstans.

En kille som vi aldrig sett och troligtvis aldrig ser igen höll upp dörren när vi kom springandes. Han räddade kvällen. Han var fantastisk.

Sen satt han bara där. Liksom avslappnad trots att han var en rejäl och äkta hjälte.


Stort.

Stort med killen. Och stort med grymma vänner.

Romantiska presenter

Min fantastiska vän Linda har varit på Sverigebesök ett tag och bott hos mig i några dagar. Härligt som fan måste jag säga även om jag känner mig sjukt ensam nu när hon har åkt.

Menmen. Av någon anledning började vi igår prata om vilka presenter jag fått genom åren med Staffan.

Innan jag berättar vidare måste jag dock erkänna att jag absolut inte är bättre själv. Jag är kass på att ge presenter och (som ni som läst bloggen förr vet) glömde jag Staffans 30-årsdag i somras. Vi har genom hela vårt förhållande prioriterat att resa för alla extrapengar vi haft och därför inte direkt gett varandra presenter. Oavsett om det varit jul, födelsedag eller spontant.

Men igår krävde i alla fall Linda att jag skulle berätta om hur och när jag och Staffan ger presenter till varandra. Jag kom fram till att jag fått fyra presenter (som inte varit nån form av upplevelsebaserade presenter, utan som varit prylar helt enkelt) på fem år. Voila - här är listan:

1) En IFK Norrköping-halsduk. Jag fick den när jag fyllde år första året vi var ihop.

2) En kjol. Jag fick den helt spontant när Staffan och jag varit på stan ihop en dag men gått och handlat i olika butiker.

3) Ett par New York-strumpor. Jag fick dem när han varit i NY nån gång och antagligen haft med sig nån som köpte presenter till sin tjej, för det har aldrig hänt nån av de andra gångerna han varit där.

4) En ask After Eight. (Som han hade ätit upp mer än halva av när jag en dag kom på att jag skulle öppna den. Vilket jag kontrade med att bjuda bort resten till några kompisar och när Staffan sen nästa gång skulle plocka fram asken och den var tom så fick han ett så sjukt intressant ansiktsuttryck då han både skämdes för att han fattade att jag hämnats för att han ätit så många samtidigt som han blev jättebesviken på att asken var tom.)

Linda var helt chockskadad efter att jag blottat denna ytterst korta lista. (Hon passade även på att skryta över vilken fantastisk 30-årsdag hon gett sin man i somras.) Hon tyckte att vi borde skämmas för att vi är så dåliga.

Och hon författade även ett långt, långt mail till Staffan där hon gav lite inspiration till presenter att ge till mig.

Ska bli intressant att se vad det blir för reaktion.

Själv har jag just nu jordens ångest över vårt oromantiska och katastrofala förhållande och vill bara ösa över Staffan presenter nästa gång jag ser honom.

För hur mycket jag än själv funderar kan jag bara komma ihåg att jag en gång gav honom en bilbana.

How Do You Do

Ibland händer det att jag och Staffan funderar över vårt bröllop. Hur man vill ha det och sånt.

Inte för att vi nog kommer gifta oss den närmaste tiden (särskilt inte då vi har en märklig pakt kring hur förlovningen skall gå till men det är en annan historia). Utan för att det liksom är lite småskoj att bara snacka om det.

Det i princip enda vi kommit fram till är att bröllopet ska vara party som fan och att vi ska dra igång festen med ett performance så att alla kommer igång och tycker att det är härligt.

Vårt performance ska vara en duett av nått slag (ja, vi är fullständigt medvetna om att vi sjunger helvetiskt dåligt båda två, men ändå). Och det låt som det lutar åt just nu är "How Du You Do" med Roxette.

Mest för att vi en gång sjöng den på en kompis karaokemaskin som hans farsa köpt på Filipinerna. Sjukt rolig maskin för övrigt, då den innehåller 30 000 låter som är synnerligen intressant textade. Det är inte nån som kan engelska som har skrivit texterna, utan det stavas helt enkelt som det låter för en filipinsk snubbe med halvbra koll på engelska. Typ som han Eilert som sjöng Elvis för några år sen.

I alla fall. Vi sjöng som sagt How Do You Do en gång och fick 99 procent av 100 i bra-het.

Och jag minns (trots eller tack vare fyllan jag hade vid tillfället) att Staffan gjorde Gessles mörka, hesa röst verkligen rättvisa.

Nu hände det absurda när Staffan helt oväntat gick med på att hänga med på ett pass på friskis häromdagen att avsultningslåten var en partyvariant av How Do You Do.

Alltså, jag har aldrig hört låten förut på nått träningspass jag varit på i hela livet.

Men just den gången som Staffan var med spelades den.

Det måste varit ett tecken.

Vet dock inte riktigt hur jag ska tolka det.

Det är kläderna som gör det

Sen jag började jobba har jag alltid fått hålla på o kämpa mot massa fördomar.

Alltså inom den delen av mitt jobbliv som handlar om bissniss, företagande, arbetsmarknad o sånt.

Att jobba på Linköpings Näringslivkontor med knallrött hår och piercing var exempelvis inte så bra alla gånger.

Jag och en kompis som jobbade på ett annat liknande ställe fick alltid kommentarer av typen "jaha, du är praktikant, vad pluggar du då?".

En dag sa en människa som är helt fantastisk och som jag ett tag hade äran att få ha som chef till mig att jag skulle välja mina strider. O på ett sätt hade hon nog rätt.

Det är liksom smartare att kanske ta på sig mer av en bissniss-stil o typ ha kavaj en dag när man ska ha ett viktigt möte. I stället för att komma dit med en miljard färger i hår och på kläder, och piercing o sånt.

Så jag bet i det sura. Plockade bort mitt läppsmycke o började dra på mig dräkten när det måstas. O började få lite mer respekt.

(Jag hatar världen för att den ser ut så här, men det är en annan lång lång diskussion som inte får plats på bloggen just idag.)

Men så hände det roliga idag.

Att jag helt plötsligt hade fördel av sunkiga jeans, benvärmare o rosa örhängen.

Jag har lyckats sluta fred med några myckelpersoner för att jag faktiskt kunde kommunicera med dem för att vi såg ut som varandra.

Kostymgubbarna har misslyckats. Jeans-sandra faktiskt fixat det.

Så jävla skönt.

Farfars gubbar

En av anledningarna till att ha en blogg är väl att bearbeta barndomstrauman. Eftersom jag inte gjort det förr kommer här ett fett bidrag.

När jag var liten hade min farfar en snickarbod. Där kunde jag och min brorsa spika ihop små saker som vi sen gav till våra föräldrar i julklapp men aldrig fattade varför de inte hade framme.

Men nej det är inte det som är traumat. Det traumat har väl alla haft "ära vare gud i höjden, denna har jag gjort i slöjden" skrev man fint som ett julklappsrim på de presenterna som man då inte fattade var det värsta man kunde ge sina päron.

Nej, mitt truma handlar om sånna här gubbar. (Sorry orkade inte vända rätt den.)


Farfar började en dag göra massa sånna.

Jag hatade dem från start. Jag var typ sju år, men då mina föräldrar hade skickat mig på Unga örnar-läger och låtit mig gå i fronten i Första Maj-tågen sen jag var bäbis så jag hade stenkoll på vad rasism var (även om min kompis Linda kan se tillbaka på mitt hat mot gubbarna och tycka att jag var lite lillgammal).

De här gubbarna var inte okej.

Farfar tyckte att de var jättefina. Han var jättenöjd över dem. Kallade dem för betjänter. Det fanns i kvinnlig och manlig upplaga.

Och alla barnbarn skulle få varsin av varje sort. Sen skulle pappa o hans brorsa få varsin av varje också.

Farfar la ner massor med tid på att snida på sina betjänter i källaren och till slut var hela samlingen klar.

Vi fick alla våra dubbla gubbar.

Då det inte bara var jag i min familj som ogillade gubbarna, men ändå inte hade hjärta att säga det till farfar så hade vi ett rejält arbete med att gömma gubbarna så fort farfar gick och ta fram dem så fort han kom och hälsade på.

Nu är farfar död sen många år tillbaka. Han fick aldrig veta att vi inte gillade gubbarna.

Men när jag var hemma sist hittade jag dem (då ingen har vågat slänga dem än.) De ligger i en hög på vinden. Hela bilden av dem påminner om nån tragisk saga av HC Andersen.

Men den sagan handlade nog om tennsoldater. Eller nått.

En snubbe med koll?

Okej först ska jag skämmas lite. Det har uppdaterats katastrofalt dåligt här den sista tiden... menmen nu ska det skärpas igen.

Jaja, här kommer i alla fall en intressant inblick i en människas liv. Serverad i min lilla blogg:

Var ute med en av mina fantastiska singelkompisar igår. Hon hade haft en intressant helg där hon i fredags blev påhoppad av en snubbe när hon var på väg att byta uteställe. Snubben stannade henne o sa att han spanat in henne som fan o att han ville snacka med henne.

Hon var inte särskilt intresserad utan efter mycket tjat slängde hon sig in i en taxi. Då vrålade hennes polare ur sig hennes nummer, o väl framme på Riche där kvällens skulle fortsätta börjar snubben messa mer o mer. Till slut säger hon att han kan komma dit så kan de snacka.

Han kommer dit, de driver runt på stan halva natten o han följer med hem. Hon är dock fortfarande inte särskilt attraherad av honom. Så när han på morgonen frågar om de kan hitta på nått på kvällen dissar hon honom o väljer att dra iväg på en annan fest.

Han fortsätter ändå ringa o messa medan hon partar loss i stockholmsnatten.

Dagen efter, när hon bakis som fan, är ute o går möter hon snubben. Hand i hand med en annan tjej.

Hon blir förvånad som fan, tar upp sin mobil o låtsas snacka när de möts.

I ögonvrån ser hon ändå hur snubben får syn på henne.

Men hon går vidare.

På kvällen ringer han igen o vill ses. Men hon säger nej.

Dagen efter ringer han igen o vill ses o hon tänker att "va fan, de e la lika bra o så kan jag tala om för honom vilket svin han är".

Så hon möter upp honom på nått ställe för ett glas vin o berätta hur man inte bör bete sig. Men. När han glider in på stället har han helt plötsligt förvandlats till det vackraste hon nånsin skådat.

Hon faller stenhårt, lyckas inte säga nått om handhållargrejen, utan får en alldeles fantastisk kväll som hon vill aldrig ska ta slut.

Nu har hon satt sig i en sits där hon inte vet vad hon ska göra. Lägga ner snubben? Berätta vad hon såg? Ja, det måste hon göra, det vet hon.

Men helt plötsligt är molnen en aning för rosa o hjärna o hjärta synkar inte.

Jag följer utvecklingen med spänning.

Att komma i tid

En sak som jag tycker är sjukt absurd är folk som alltid måste ha så god tid på sig till saker.

Häromdagen skulle jag och mina kollegor åka till Örebro på konferens. Tåget gick 7.06 från Centralen.

Då bestämmer alla gemensamt (när jag inte är där) att vi ska ses tio i sju. Tio i sju. Det är ju helt stört.

Det tar inte en kvart att gå från ringen till ett tåg. Det tar två minuter. Kanske tre.

Jag har aldrig varit så tidigt till ett tåg i hela mitt liv. För mig är det slöseri på mitt liv att vänta på ett tåg en kvart extra.

Men, jag ville inte verka alltför märklig och gick med på att ses vid tio i. Och jag var sjukt stolt när jag kom dit nio i. Bara en minut för sen till en löjlig tid som dessutom var extremt tidig på morgonen.

Sjukt stolt var jag också när jag såg att jag nästan var först.

Trodde jag ja. Jag kom en minut för sent till en träff som var satt alldeles för tidigt, och då var alla redan där och dessutom så stressade så att alla utom två redan gått till tåget och satt sig.

Vad är folk rädda för? Varför gör folk sånt?

Trodde de på riktigt att de skulle missa tåget om de gick till det nio i sju. En kvart innan det skulle gå.

Jag var i chocktillstånd halva resan.

Det fick mig också att tänka på min kompis Lina som en gång skulle iväg med sitt jobb nånstans. Hon klev på bussen precis när den skulle åka, varpå alla hennes kollegor sa till henne "oj, nu kom du för sent".

Lina blev helt galet upprörd. Hon som egentligen är världens snällaste fick ett raseriutbrott när den tionde kolegan påpekat detta och vrålade "jag kom inte alls för sent. jag hann ju med. det måste ju betyda att jag var i tid".

Men hennes kollegor höll inte med. De hävdade på riktigt att hon var försenad. Trots att hon uppenbarligen hann med.

Antagligen hade de stått och väntat på bussen i sådär tjugo minuter och slösat liv medan Lina var nånannanstans och levde sitt.

En skön röst

Igår när jag satt på T-banan på väg till jobbet hörde jag en snubbe prata i telefon. Och det är ju inte så ovanligt. Folk pratar ju alltid i telefon på T-banan (kanske är det ovanliga i den här historien att jag faktiskt hörde nån som pratade, jag brukar ju annars själv vara fastkilad vid mitt headset under de dagliga stunderna med SL.)

Den här snubben i alla fall, han hade så härlig röst. Han pratade med en tjej som hette Jessica. "Nämen hej Jessica" sa han med en härlig stämma. Sen fortsatte han prata. Massa bissniss-skit för han var en bissniss-snubbe som desutom höll i en Computer Sweden istället för Metro.

Men det spelade ingen roll vad han pratade om. Han hade en så härlig röst så jag bara lyssnade och lyssnade och mådde bra.

En främmande mans röst gjorde min dag sådär lite vackrare än vad den annars varit.

Ett bra schampoo

Har köpt nått nytt schampoo. Schwarzkopf. Det ska vara bra mot slitet hår. Och det kan man väl kalla alla former av superblonderade skapelser.

I alla fall. Det står på sex ställen på flaskan att det magiska schampoot är ihopsatt av 19 ingredienser. Det står inte vilka. Utom på en obegriplig finsk text (där det enda man förstår ännu en gång är att det är 19 ingredienser).

När blev antalet komponenter i schampoo det som avgör hur bra det är?

19 är för övrigt inte någon superimponerande summa tycker inte jag. Det är liksom bara en siffra.

Jag fattar inte. Varför inte skriva vad det är som gör det så sjukt bra mot slitet hår istället för att bara skriva 19 ingredienser?

Det kanske är jag som är dum. Men jag skulle inte marknadsföra ett schampoo så. Men å andra sidan så har jag ju uppenbarligen köpt schampoot för det står där i duschen.

Det här får mig också att tänka på frissan som ligger mellan tunnelbanan och jobbet. En frissa där det med stora, uppklistrade bokstäver står "Klippning 120 kronor".

En klippning som kostar 120 pix är jag spontant rätt rädd för.

Det blir inte bättre av att ALLA som jobbar där är rakade.

Igår såg jag en snubbe som satt där och blev klippt. Modigt säger jag. Jag var sugen på att stanna utanför och se hur han såg ut i huvudet när han kom ut. Men jag gjorde inte det utan håller det inom mig i min fantasi.

Har du hört den förut?

Har varit iväg på konferens. Och då hamnar man ju ofta i meningslösa konversationer. När det ska minglas liksom.

De här konversationerna har en förmåga att handla om saker som säkert har diskuterats tusentals gånger. Jag vet inte hur många gånger jag stått i sällskap, ofta bestående av minst tre Medelålders Mätta Män, och ordagrant hört:

- Ja, särskrivningar är ju roligt. Min favorit är "Rök fritt". Det får ju en helt annan betydelse.
- Höhöhö, det har du ju rätt i.
- Höhöhö, ja visst är det lustigt.

Det finns hur många som helst varianter på dessa diskussioner, poängen är att de alltid innehåller gamla, gamla skämt som alla är trötta på. Men ingen vågar någonsin säga att "Hörru, den där är för fan gammal. Kom med nått nytt".

Istället står man där och hör folk stå och låta som att de pratar om något nytt och spännande.

Det är fanimej roligare att prata om vädret. Det vädret som råkar finnas just då är ju faktiskt i alla fall inte diskuterat förr.

Ett vanligt samtal med ett telefonbolag

Det ramlade just in en räkning från Tele2 för vår gamla telefon i Norrköping. Har fått ett par stycken förut, men trodde då att det liksom släpade för vi va lite tröga o säga upp abonnemanget, o har betalat de förra utan att kolla så noga.

Men när de nu tyckte att jag skulle betala för i höst kände jag att det var dags att ringa upp.

Efter ett evigt "tryck ett för fast telefoni", "tryck in ditt nummer", "gäller det fakturor o abonnemang" o ett evigt "vi tar emot ditt samtal så snart vi kan" var det till slut en snubbe i andra änden.

Han bad mig självklart ange mitt kundnummer oxå, vilket gjorde att allt jag redan tryckt var meningslöst.

Sen sa jag att vi sagt upp abonnemanget o inte ringt på det sen i julas. Varpå han, jävligt snorkigt, talar om för mig att det inte alls är uppsagt. O att jag visst ringt massor på det.

Efter lite turer fram o tillbaka visar det sig att han har fel nummer framför sig fast jag har bekräftat det två gånger för den automatiska rösten innan den riktiga människa fanns i mitt öra o även sagt mitt kundnummer till honom.

O han inser till slut att jag har rätt i att jag sagt upp abonnemanget. Men, sen talar han om för mig att jag bara sagt upp abonnemanget o inte tilläggstjänsterna (nummerpresentation o telesvar osv).

- Men va fan, vrålar jag (som vanligtvis gör allt för att inte bli förbannad på stackars människor i telefon). Inte fan kan det väl va så att ni är så störda att ni inte fattar att man liksom säger upp allt när man säger upp abonnemanget? Måste man själv säga till att man ska säga upp nummerpresentation när det inte går att ringa till numret. Vi bor fan inte i stan längre o har inte ens en fast telefon. Vem fan vill ha telefonsvarare på ett nummer som det inte går att ringa till?

Han plockade till sist bort fakturan utan att jag kommer behöva betala för den, men passade på att fråga om jag inte ville teckna några andra tjänster med Tele2.

Jag ser framför mig att de har en sjukt jävla stor röd ruta som lyser "du måste fråga kund om det finns några andra tjänster som de vill köpa innan du lägger på" framför sig på skärmen. O att han våndades över att ställa den menlösa frågan till mig som uppenbarligen gjorde allt för att slippa vara kund.

Jag talade vänligt men bestämt om för honom att jag verkligen verkligen inte ville ha nått. O la sedan på.

I vanliga fall tycker jag synd om folk som jobbar med telefonyrken eftersom jag hatade det som pesten när jag själv gjorde det.

Den här gången njöt jag av att vinna stort. För inte fan är jag vänlig mot nån som på riktigt tycker att det är helt logiskt att de skickar räkningar för telefonsvar på ett nummer som inte finns.

Om kungen skulle byta jobb

Läser en notis i Aftonbladet om vilka kungligheter i världen som är rikast o ser att vår egen Carl Gustaf ligger långt efter.

"Rikaste kungligheten i världen bor i Brunei. Sultan Haji Hassanal Bolkiah äger en förmögenhet på 22 miljarder dollar, drygt 150 miljarder kronor, när Forbes listar de rikaste kungligheterna.

De europeiska kungahusen är ganska dåligt representerade, man måste leta sig ned till plats 38 för att hitta drottning Elizabeth av England. Den svenska kungafamiljens privata förmögenhet är småpotatis - 272 miljoner kronor."

Det man direkt undrar är ju helt enkelt om det kanske va så att vår Carl Gustaf helt enkelt hoppades att sultanen av Brunei kanske kunde tänka sig att dela några kronor med honom om han sa nått snällt där för några år sen?

Men när jag läser om kungen kommer jag oxå att tänka på när jag o en kompis klurade på vad kungen skulle skriva i sin jobbansökan om han blev avsatt o skulle behöva nått nytt att göra. Hanterar svenska språket i tal o skrift är ju bara att stryka. Bra på att hålla många bollar i luften? Nja.

O vem ber han om att vara referens. Tarras?

Jag kommer oxå att tänka på när samma kompis o jag jobbade på en tidning där vi då o då fick chansen att göra olika typer av listor. En som vi skrev men som vi aldrig fick publicera var en med förslag på Viktorias valspråk. Kan dock berätta att en av mina egna favoriter på listan var "Vikten framför allt".

I en killes hjärna

I den stereotypa värld vi lever i brukar man alltid snacka om att killar o tjejer är olika när det kommer till känslor. Att tjejer tänker o funderar mer, o att killar inte bryr sig så mycket.

Men jag har en kompis som bekräftar motsatsen.

Han har just nu spanat in en tjej som jobbar på ICA i närheten av hans jobb. Varje morgon går han förbi där o köper sin frukost som han sen ska äta på jobbet.

Hela vägen dit (han går till jobbet, typ en halvtimmas promenad) funderar han på om han ska säga nått, o i så fall vad, när han kommer fram till kassan.

Ska han bara säga hej? Säga hej o le? Säga goddag? Kanske sträcka sig så långt att han säger nått om vädret?

Han funderar o funderar o har vid ett par tillfällen lyckats sträcka sig till att mumla nått ohörbart om vad han ska göra i helgen.

Men nu till den mest utstuderade detaljen i det hela - han ser till att alltid betala på ett sånt sätt så att han får mynt tillbaka o därför får känna lite av hennes hand när hon överlämnar mynten.

Egentligen tycker han bäst om ost- o skinkmackan, som kostar femton kronor, o den köper han när han har en tjuga att betala med. Då får han en femma tillbaka, o får röra lite hud.

Det här gör ju att han får rätt mycket femmor, efter tre dagar så kan han ju köpa en ny ost- o skinkmacka för bara mynt. Men nej. Då finns ju risken att han inte lyckas känna hud, då han uppenbarligen inte kommer få några mynt tillbaka.

Därför köper han dessa dagar en ostmacka istället. Den kostar bara 12,50 o han får, trots att han egentligen skulle kunna betalat i jämna pengar, möjligheten att känna hud när hon ger tillbaka hans två o femtio.

Den här processen har pågått i några månader nu o han är så sjukt trött på de där mackorna att han oftast köper dem o bara slänger rätt i papperskorgen när han kommer fram till jobbet.

Men han hoppas hoppas att han, eller hon, nån dag kommer föra relationen vidare genom några extra ord när han står där o betalar för sin frukostmacka.

O under tiden får han i alla fall känna lite hud.

Behovet av att tala i singular

Var hemma i min lilla hemstad Askersund i helgen och gjorde en märklig upptäckt. Det har öppnat en ny pub.

Det här är liksom inte meningen att det ska hända.

Grejen med Askersund är att det skall inte ske förändringar. Eller utvecklingar. Man ska kunna säga allt i singular. "Vi ses på caféet." "Vi ses på ICA." "Vi ses på bryggan." Osv.

O så vet man vad man menar. Alla vet. För det finns bara en sak av varje.

Därför är det förvirrande när det öppnar en ny pub. Hur ska man nu förklara vart man ska ses när man är i Askersund?

Meningen "Vi går till puben" tappar helt plötsligt relevans och stuns.

Jag hoppas att de klantar sig o förlorar rättigheterna.

Så man kan återvända hem o veta att allt bara är precis som vanligt. O att man hamnar på rätt ställe när man bara vill träffa lite gamla polare över en öl.

Det finns inga stunder i livet då jag är mer konservativ än när det kommer till Askersund.

Saker som gör mig deprimerad

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article738784.ab

Hur ska världen nånsin kunna bli en bättre plats om de som förväntas bidra till den bara skapar mera skit?

Flingor

Jag hävdar att Staffan har en onaturligt hög fling-konsumtion. Han hävdar att det inte är så. Att han bara tycker att det är väldigt gott med flingor, men att det liksom inte är nått onormalt i det hela.

Men.

Detta är de paket han tömt de senaste TVÅ veckorna. Det är ett paket på två dagar.

Detta är ett bildbevis som talar sitt tydliga språk enligt mig. Det kan väl för fan inte va normalt?

Smart lösning från ett statligt bolag

Staffan landar på Skavsta vid nio fredag kväll, o då vi ska hem till mina päron i helgen kollade vi nu upp tågen från Nyköping till Hallsberg.

Det här är SJ:s förslag på hur han ska åka.



Resan ska alltså ta åtta timmar o trettiosju minuter, o ha fyra byten med en timmas väntetid på varje, för att ta sig en sträcka på sådär tio mil.

Go Sj go.

Mikrovågsugnar o vinkorkar

När jag var liten o mikron just gjort sitt intåg i var familjs hem, o även i snabbmatsköken hamnade jag en gång i ett samtal.

Det här var på den tiden då man var livrädd för mikrovågorna.

Jag fick då berättat för mig att man alltid var tvungen att vänta två minuter efter att man mikrat maten innan man kunde ta ut den.

Det skräckhistoria som då målades upp för mig var om en tjej som jobbat på en lunchrestaurang där hon hela tiden mikrade saker. Hela hennes skelett i armen hade tynat bort av detta. Nu hade hon inget skelett kvar.

Jag tyckte att det var så jävla läskigt.

Jag väntade alltid typ fem minuter efter att jag mikrat nått innan jag snabbt stack in handen o slet ut vad som nu var där (gorbys-piroger var det väl oftast man mikrade på den tiden tror jag).

I alla fall fick det den direkta konsekvensen att det inte gick snabbare att mikra maten o att den nästan blivit kall på nytt innan jag vågade äta den.

Problemet med sånna här grejer man får berättat för sig är att även om man logiskt inser att det inte är så, eller att man helt enkelt blivit överbevisad, är att det inte spelar nån roll.

Man tror på det på nått sätt ändå o vågar liksom inte gå emot det hela.

O faktiskt insåg jag idag att jag fortfarande står o väntar en stund efter att jag mikrat nått innan jag plockar ut det ur den vita maskinen. Inte fem minuter, inte två, men ändå sådär kanske 20 sekunder. Liksom för att vara på den säkra sidan.

Det här får mig att komma o tänka på min mamma. Hon har alltid sagt att det är livsfarligt för killar att få i sig kork från vinet. Om hon råkar öppna en vinflaska o det kommer kork i så plockar hon genast fram ett kaffefilter eller annat papper o silar vinet.

Det hon är helt övertygad om är att kork i vinet sätter sig i kuken o helt enkelt återigen fyller sin igenproppande funktion. Dett skall leda till fruktansvärd smärta o jävligt trista konsekvenser.

En gång när ett ex träffade min mamma för första gången hade hon råkat få kork i vinet o han fick sitt vin upphällt i ett glas via lite toapapper.

Mamma har blivit motbevisad massor av gånger men jag är helt övertygad om att hon livet igenom kommer fortsätta sila sitt vin (intressant med tanke på att hon är rätt mycket av en finsmakare, o det borde ju tappa massa av som karaktär om man får papperssmak i vinet men det hjälper nog inte i detta fallet).

O kanske gör mammas lilla egenhet att jag tryggt kan luta mig tillbaka o inte känna mig så otroligt korkad när jag står där bredvid min mikro o funderar på om jag kanske ska vänta några sekunder till.

För säkerhets skull.

Jag vill inte vara Charlotte

Ja o min kompis Cecilia gillar att kolla på Sex and the City ihop.

Fel.

Vi är besatta av att kolla på SATC ihop.

Vi drog en gång i tiden igång varsin prenumeration av kategorin "du-får-de-första-sex-avsnitten-gratis-o-dessutom-har-du-chansen-att-vinna-en-resa-till-New-York". Efter att sådär fem DVD:s dunsat ner i min brevlåda lyckades jag avbryta min prenumeration som då verkligen inte var gratis längre (o inte fan vann nån av oss resan).

Men, det bästa av allt är att Cecilia inte lyckats stoppa sin. O nu har det gått så långt så att hon har kommit på att det är lika bra att köra hela vägen ut.

Så dealen just nu är att när det landar en skiva på hennes hallmatta så ska vi så snart vi bara bara kan avbryta allt vi gör o sträckkolla alla nya härliga avsnitt. (Även om vi ju sett dem ett antal gånger förr så är det härligt att se allt i rätt ordning).

Idag gjorde en synnerligen fantastisk timing att hon var hemma o va sjuk o ja kunde smita tidigt från jobbet så när jag fick messet "gissa vad som landade i brevlådan precis" dröjde det inte många minuter innan SL forslat mig till kocksgatan o vi satt där i soffan o kollade in den härliga tv-serien. Det va typ så bra att ja nästan mötte brevbäraren i trappen.

Men, det finns ett problem.

Vi kollar inte bara på serien, utan har även gjort typ alla SATC-tester som finns på näten.

O ja blir Charlotte. Om o om igen.

Ja vill inte vara Charlotte. Hon är så sjukt jävla präktig o smörromantisk så ja bara vill kräkas.

Ja har ibland svårt att titta när hon läggar av sina sockersöta romantiska repliker.

Ja vet inte vad ja ska göra. Det här har blivit sjukt stort i min hjärna just nu. Vad har jag för likheter med henne? Vad är det i mitt beteende som skriker Charlotte?

Ja vill bara skrika rakt ut att ja e fan inte Charlotte. Kanske är det så att ja måste börja fuska i testerna så att ja får lite mer Carrie i mig.

Fan, ja sitter ju just nu med min laptop i knät o funderar. Räcker inte det. Hm... kanske skulle göra ett nytt test just nu...

Sandra tant

I torsdags hade vi vikariefest på jobbet. Härligt som fan o rätt schysst tillgång till alkohol. Dock med ett musikintroquiz där jag än en gång tvingades skämmas över mina totala okunskaper i ämnet. Om den enda fullpoängaren (låt + artist) man tar är "ankie bagger" med "where were you last night" så är man väl inte särskilt het när det kommer till musik. (Men en kompis var faktiskt exakt lika illa som jag = 5 poäng av 30 möjliga...)

I alla fall. Grejen är att jag skulle börja jobba klockan sex på morgonen dagen efter. O vad gör jag.

Nopp, inte det jag vanligtvis skulle gjort. Alltså stannat halva natten, härjat satan o ångrat mig när väckarklockan ringde sådär en timma efter att jag ramlat till sängs ovanpå täcket utan att vare sig borstat tänder eller tvättat smink. Dessutom med en tusenlapp mindre på kontot. Nej. Jag går hem. Inte bara går hem. Utan jag gör det klockan tio.

Det är ju fan läskigt. Jag är tant.

O grejen är att jag inte funderat så mycket på det, utan snarare faktiskt var ganska stolt över mitt val fram till alldeles nyss då jag insåg vad jag gjort ikväll.

Jag har bakat bröd.

Med jäst o grejer. Inte bara supersnabba scones med lite bakpulver.

Nej, med jäst. Massa frallor.

De ligger i köket nu o är sugna på att bli infrysta så de kan finnas till för mig massa morgnar framöver.

Jag är fan lite rädd för mig själv just nu. Tidig hemgång o brödbak inom en vecka.

Kunde jag åtminstone inte ha bränt en plåt så jag liksom fått känna att jag inte riktigt klarar av det? Nej, de ligger där, fina som fan o sjukt jävla goda.

Jag funderar på att glömma att frysa in dem. Kanske skulle det göra mig till lite mindre tant.

Glass på tunnelbanan - en bra idé?

Skulle åka sällskap från T-centralen med min inneboende Linda idag. Hon var lite senare än vad jag var, så jag stod o hängde på plattformen medan folk gick av o på några tåg.

Klockan var typ halvsex o det var fetaste rusningstrafiken. Så tågen var sådär sjukt jävla packade som det oftast är då.

Jag var trött som fan o på rätt sopigt humör. Då fick jag syn på en absurt rolig syn.

Det stod en snubbe med en glass upptryckt mot en av dörrarna. Han hade en stor smaskig strutglass. Men han kunde verkligen inte äta den. Han var liksom mosad mot dörren med huvudet o glassen bredvid o det enda han kunde fokusera på var att hålla glassen borta från rutan medan den smälte mer o mer o han bara kunde hoppas hoppas att han snart skulle få kliva av o äta sin glass.

Varför klev han på? Klev han på när det var lite folk o åt sin glass i godan ro då det helt plötsligt dök upp sjuka mängder av onda människor som tog hans tunnelbaneplats o därmed förstörde hans fantastiska smakupplevelse helt abrupt? Eller tänkte han på allvar att det var en bra idé att äta sin glass just där o då? Ville han bara hålla lite i nånting o tyckte att en glass var ett bra alternativ?

Han såg i alla fall ut som en sån där bild som man gjorde av sig själv i kopiatorn när man var liten.

Att sortera kvitton

En av mina allra bästa vänner är inneboende hos oss i ett par veckor då hon flyttat till stan, men ännu inte fått komma in i sin nya lya.

Det är härligt, idag när jag o Staffan släpat oss hem från jobbet vid åtta fanns det en fantastisk pastasallad färdig, god och tillagad.

Jag vill ha henne som inneboende för alltid.

Men alldeles nyss gjorde hon nått som chockade mig. Hon sorterade sina kvitton o skrev in månadens utlägg i ett block. Jag trodde inte att människor gjorde sånt.

Ja, jag inser att det är klokt. Att man liksom får bättre koll.

Men jag skulle aldrig, aldrig kunna göra det själv. Av många anledningar:

1) Jag skulle aldrig lyckas spara mina kvitton.
2) Jag skulle inte vilja veta vad jag gjort av pengarna på.
3) Jag skulle tappa bort blocket där jag skrivit in utläggen.

Jag inser dock att jag kanske borde ha lite bättre koll. Häromdan var jag o Staffan på banken för att få lånelöfte. Vi kunde inte svara på basic-frågor som vad vi tjänar eller hur mycket CSN vi betalar i månaden.

Å andra sidan är det ju alltid härligt att chockskada en stackars banktant som lever sitt liv av o för Struktur.

Söndagskväll från min vy

En skön söndag med lagom mängder sport (klockan på 03.00 för försöken i VM, somning igen vid sex, vakning vid 10 för finaler fram till 15 och sen Inter-Udinese i Serie A-starten)...

...följt av ett eget litet löpvarv.

Efter en sån dag ser det ut så här hos oss.

Varsin dator. Jag på Facebook. Staffan spelar spel.

O så förståss. TV på. Måste ju se repriserna och intervjuerna från dagens sport.

Ibland undrar man över sig själv. Men det blev i alla fall VM-guld.

Poke

Här kommer svaret till alla er som undrat.

Alltså om va fan poke e egentligen. Varför, vad betyder det, vad innebär det?

Wikipedia är återigen en fantasisk lösning på tidens stora, stora problem;

"Poke, a feature on Facebook where a user can try to get another person to notice them."

Inte svårare än så. O inte heller enklare.

Fullständiga rättigheter

För ett par år sedan så konstaterade min vän Cecilia att ställen där det står "fullständiga rättigheter" på fönstren alltid är alkishak. Ställen dit folk går för att få jävligt billig öl i komibnation med flottig mat. Man kan ofta få sig en bärs för under 30 spänn o pommes eller pizza som dryper i flott.

Men det är ofta sjukt välbesökt o de har absurda mängder stammisar.

Ställen dit folk går för att på bästa möljliga sätt få ut mesta APK för sina surt förvärvade slantar.

Missförstå mig inte. Jag älskar sunkhak. Det är härligt. Man slipper, utan undantag betala garderob o man kan alltid ha en härlig kväll. O man vågar kolla kontot dan efter.

Det som jag nu undrar över är två ställen som ligger vägg-i-vägg på Kungsholmen. Det ena skriker ut om sina fullständiga rättigheter o har även en extra garnityr på sina fönster där det står "en halvliter öl för 27 kronor", ochdet andra har samma bokstäver, men med tillägget "en halvliter öl för 28 kronor".

Frågan är då - om man letar kronor när man skall gå på sitt sunkhak. Finns det då någon enda människa som kliver in på 28-kronorsstället?

Nattliga drömmar om Schulman

Jag drömde om Calle Schulman inatt. Jag kysste honom.

Väldigt försiktigt, ingenting allvarligt. Bara en liten, liten kyss med minimal tunga inblandad.

Men varför? Jag funderar inte särskilt mycket över Calle Schulman på dagarna. Men den där familjen har ju varit så på tapeten så det är ju svårt att undvika, och jag älskar Alex blogg.

Calle Schulman var förresten jätteliten i min dröm. Typ 1,50 eller nått. Jag kände mig som en jätte vid hans sida.

Grejen är att jag tror jag vet vad det handlar om. Jag har en kollega som, i nån vision att boosta hans självförtroende, ger mig två kändisnamn varje dag, och så måste jag välja nån av dem eller honom att ligga med.

Än så länge är han inte så övermodig, utam ger mig utmaningar som "Runar, Svennis eller mig". O då säger jag hans namn o han säger att jag gjort hans dag.

Igår var han iofs lite väl långt ute på hal is då han sa Tomas Brolin, Stefan Holm eller honom.

Men han klarade sig då med.

O kanske, kanske kan detta ha en del av nattens Calle Schulman-dröm. Att jag liksom tvingats tänka mer på att ligga med främmande kändisar kanske triggade igång det hela.

Även om den lilla kyssen Calle fick var väldigt oskyldig så fruktar jag att jag kanske börjar drömma om alla snubbar som mig kollega får mig att överväga liggande med.

Facebookhysteri

Ok. Jag erkänner. Nu är jag också fast och frälst. Trodde inte att det skulle ske och har ignorerat folks mail om inbjudningar förr.

Men i fredags satte jag mig med min dator och helt plötsligt så insåg jag att det är sjukt jävla roligt.

Men. Så till frågan.

Jag har inte riktigt fattat än om folk liksom klickar på typ varenda människa de nånsin mött på stan men som man egentligen inte alls nånsin mer kommer prata med trots att man har varandras bilder på sin Facebook?

Nån slags variant på "den som har flest saker när han dör vinner" blir helt enkelt "den som har flest vänner på Facebook när den dör vinner".

Har man många vänner är man nånting o helt plötsligt kan hela världen se vilka man känner o framförallt hur många.

Poängen liksom tappas i viljan att alla. Alla. Ska finnas bland vännerna på sin Face-book då alltihop bara är en manifetation över vem man är. Att man är någon.

Ska bli intressant att se hur mitt egna beteende utvecklas.

Nakenbad

Har precis vaknat på söndagen efter att ha jobbat sex dagar första veckan efter semestern. (Vilken resulterat i att jag somnat före tolv både fredag och lördag, och känner mig som en pensionär.)

Men förra veckan var härlig. Då var jag, Staffan, Jonas och Ioanna och bilade i Europa.

En dag ligger vi på stranden och har det grymt då det plötslig tornade upp massor av moln, och det blev sjukt kallt.

Detta gör att vi kommer på att vi ska gå och bada bubbelpool nånstans. Och det tar inte lång tid innan vi hittar ett spa som verkar helt fantastiskt med massor med pooler, bastu-ar och annat härligt.

Så vi hostar snabbt upp en massa euro och springer lyckliga in.

Väl där inser vi att vi är på naken-spa.

Jag är nära att vända, men blir övertygad av de andra att stanna.

Att jag dessuton är chaufför den dagen och inte ens kan ta en bärs för att bli lite avslappnad gör inte saken bättre.

Men faktum är att min första nudistuppleveles (ni som känner mig väl vet att jag ju är rätt pryd...) blev schysst till slut när man hade insett att det var lika bra att bara ignorera sin egen barhet och springa runt och leka som ett barn i de olika spa-poolerna.

En sån där morgon

Vaknade i morse av att Staffans telefon ringde. Då var klockan halvtio. Jag skulle börja jobba halvnio.

Arg som fan skriker jag åt Staffanhur dålig han är som stängt av båda mobil-alarmen.

Jag tar mina grejer, skäller och drar till jobbet.

På lunchen kommer jag på att Staffan fyller 30 idag.

Jag skäms. Som fan.

Men han var inte arg. Han bara skrattade när jag ringde och smörade. Min kille är den bästa.

Gammal bröllopsbild som är väldigt fin

Är hemma hos Lotta o Andreas i Västerås. O när jag slog på datorn så hade de en snygg bakgrundsbild - från sitt bröllop förra sommaren.

Jag ska också ha såpbubblor när jag gifter mig. Snyggt.

Till min fantastiska vän Cecilia

Jag skäms. Jag visste innerst inne att det skulle ske, men hade hoppats att jag ändå skulle klara av det.

Men icke.

Jag är och förblir en dålig människa.

Okej. Var beredd. Nu kommer det.

Smultronplantan.

Den är inte överlycklig. Inte alls. Snarare i and-nöd-stadiet.

Jag ska vandra från blomsteraffär till blomsteraffär och försöka inhandla en ny. Men även om en ny smultronplanta strålar med all sin prakt när du kommer hem så känner jag att jag måste berätta sanningen.

Fan, förlåt mig. Jag vet att den är dig kär och jag hoppas att jag för alltid kommer vårda vår vänskap bättre än jag gjorde med denna planta.

Trisslottsskrapan

Varför har de en så värdelös skrapgrej på tiss-skrapet i TV4? De där människorna som sitter där är ju sjukt nervösa och sitter där och plågas och vet inte vart de ska ta vägen. Och de får de en helt oanvändbar skrapgrej i handen och man ser hur de sitter där och svettas och svettas och svettas och plågas och plågas och plågas av att de framstår som komplett inkompetenta aom inte kan skrapa en trisslott.

Sen måste dessutom fejka att de är glada över att de skrapat fram det sämsta av alla belopp som finns. "50 000 vann du, är du inte glad?". "Jo, svarar triss-skrapar-kvinnan samtidigt som hon ser bilen, båten och huset försvinna bort." "Jag ville ju för i helvete vinna fem mille tänker hon." Men hon ler bara åt programledaren och säger att hon ska resa för pengarna.

För övrigt kan jag sätta allt jag äger på att majoriteten av tv-triss-skrapar-folket åker på svennecharter a la Sällskapsresan om de själva får välja. Kanske gör trissvinsten att de kan åka på charter till Thailand istället för Mallis. De bokar resan ett år i förväg till absurda priser, längtar och längtar och längtar efter att göra någonting annorlunda. TIll slut närmar sig semestern.

Och sen sitter de där i Thailand och känner sig jätteexotiska fast de bara snackar svenska hela resan för att de tyckte det var skönast att ta ett hotell med all inclusive och hotellpoolen är ju ändå skönare än havet.

Men sen har de har ju varit i Thailand.

Jag vill ha semester

Hade en blä-dag på hobbet idag. Allt gick dåligt. Ingenting funkade.

Fan, va det är trist med sånna dagar.

Nu har jag suttit typ halva kvällen och surfat jobb utomlands. Fan va grymt det skulle vara.

Menmen, hoppas det bli roligare imorrn. Man jag vet inte. Börjar jobba halvfem... är just nu mest nervös för att jag inte ska vakna och det blir tyst i etern imorrn.

För övrigt funkar typ inte vårt internet som det ska, så det har inte gått att lägga upp bilder på aslänge.

Semester vore härligt för alla.

Fan vilket depp-inlägg det här blev.

Nytt jobb

Oj, det var visst ett tag sen jag skrev nått här... Fan, va tiden går fort. Har avslutat, eller rättare sagt, tagit en paus från mitt ena jobb och nu trätt in i sportens värld.

Det är så jävla sjukt kul så jag är just nu är världens lyckligaste.

Särskilt eftersom jag har semester idag.

Jag harvar mig fram

För nästan exakt ett år sen startade jag denna blogg. Mitt första inlägg handlade om att jag skulle gå på semester. Betald semester.

Idag ska jag gå på semester. Fast ändå inte. Återigen är jag tillbaka i sommarjobbarsvängen. Kanske trodde jag att när jag en gång hade fått en riktig och betald semester att det alltid skulle vara så i framtiden. Kanske trodde jag att det skulle leda till en lång framtid av betalda slappa dagar på sommaren.

Men nu blir det inte så. Slutar på ena jobbet idag och går direkt in i nästa på måndag. Om en månad får jag två veckors obetald semester innan jag fortsätter jobba igen.

En kollega sa alldeles nyss till mig att jag "harvar mig fram". Hon ville säga det på ett positivt sätt, men hon hittade inget ord för det.

Betyder det att det inte finns något positivt ord för mitt sätt att arbeta? Att jag hoppar mellan saker? Att jag gör flera saker samtidigt? Att jag lever mitt arbetsliv i projektform?

Jag googlar "harva sig fram" och det blir massor med träffar, men bara dåliga.

Och just nu känns det ruttet att jag inte får nån betald semester. Men å andra sidan kan jag ta ledigt när jag vill. Jag kan ta sovmorgon när jag vill. Jag kan vara bakfull när jag vill. Jag kan sticka på semester när jag vill. Jag kan dra från jobbet när jag vill. Jag kan göra va fan jag vill.

Jag ska alltid harva mig fram.

Då ska väl även jag dissa särskrivningar

Det görs överallt. Av alla. Påpekas om särskrivningar. Här kommer mitt bidrag.

Jag läste alldeles nyss skylten:

"Alkohol fritt alternativ"

Jag tyckte det var sjukt roligt.

Hur använder man ett paraply?

Idag spöregnade det ute. Som fan. Regn, regn, regn.

Och i detta väder har jag promenerat mellan diverse platser. Då jag själv inte mognat till den grad att jag äger ett eget paraply har jag i princip obefintliga paraplykunskaper och jag kom dyngsur till jobbet i morse. Men väl där kunde jag låna ett paraply för mina fortsatta utflykter.

Men då kommer ju den stora frågan. Hur gör man? Alltså jag fattar hur man fäller upp det, hur man håller det osv. Men det här med att möta folk. På smala platser, typ trottoarer, typ gångar och sånt.

Om man håller paraplyet kvar i den bekväma höjden som man själv vill så innebär det ju att man krockar ihop med varandra.

Detta faktum gjorde att jag varje gång jag mötte någon lyfte jag mitt paraply högt, högt upp ovanför huvudet. Konsekvensen av det var att jag trots detta säkerhetsredskap blev blöt, då deras paraplyer liksom skapade en ränna ner in på mig där jag gick och gjorde dem en god gärning.

Ska man stå ut med detta bara för att man är schysst? Eler ska jag helt konsekvent bara skita i att lyfta paraplyet som alla andra gör (utom en gubbe som också lyfte vilket ledde till att våra paraplyn krockade, fast väldigt högt upp) och knocka ut dem i vägen där alla bilar kör och där vattenpölarna är knädjupa?

Jag fattar inte.

Intressant möss-tryck

I Norrköping finns det en alkis som ibland har en mössa på sig som det står "Mjölk är livet" på.

Ibland kommer jag att tänka på honom. Jag kan dock inte riktigt bestämma mig för om det är den ultimata formen av humor eller det helt omvända.

Det är ungefär som när Cecilia hörde en man med blindkäpp säga att han "varit inne i stan och kollat runt lite".

Midsommarfirande på Österlen

I helgen var det då dags för midsommar. Denna tradition utan like. Det skall utföras utomhus. Det skall ätas sill. Det skall inmundigas enorma mängder alkohol.

Efter att ha svängt förbi Malin och grillat och tvättat (Staffan drog till Italien med tvättnyckeln) begav jag mig till Skavsta för att hämta min kära kille.

Jag plockade upp honom efter midnatt, vi körde ner till Värnamo, sov ett par timmar på en parkering, slängde i oss en MCDonalds-macke-frukost, fortsatte köra och landade i Lund vid nio. Efter ett par timmars slappande var vi sedan människor igen och vi gav oss iväg till Österlen för camping.

Och inte tog det många sekuder innan könsrollerna dök upp. Killarna fixade tält, vi bar lite grejer och började sen dricka och lyssna på musik. Vi kom dock fram till att eftersom det var hårdrock och öl vi konsumerade så var ändå balansen okej. Ioanna demonstrerade hur icke-tjejigt hon betedde sig medan vi flydde från tältfixandet.


(Vi hjälpte faktiskt till sen, känner jag ett enormt behov av att tillägga.)

Fantastiskt nog så bestämde sig fru väder för att visa sig från en rätt trevlig sida och vi slapp regnet helt. (Dock sabbade jag mina kläder totalt ändå, då jag gjorde nån form av försök till hjälteinsats och gav mig ut i rosenbuskar högre än mig själv för att hitta ett bortfluget radiostyrt flygplan.)

Men långt innan den incidenten inleddes festen i högt tempo.


Snubben med långt hår utanför tältöppningen är en kajaksnubbe som heter Daniel. Han var på väg ensam i en kajak från Strömstad till Haparanda när vi plockade upp honom och gjorde en insats för hans hälsa genom att bjuda honom på stora kvantiteter av alkohol (vilket måste varit en enorm kontrast till hans senaste veckor som spenderats i ensamhet där ute på havet). När vi vaknade på lördagen var han borta. Men han lämnade en kärleksfull lapp.


Dagen efter midsommar var det annars mest fokus på mat. Max-burgare och sånt. Jag lärde mig massa nytt. Det visade sig att majoriteten av gänget var Max-experter.

Att borra i majs

Jag sa en gång till Malin att hennes kille Rickard känns mycket manligare än Staffan gör eftersom han kan göra traditionellt manliga saker av typen bygga, borra, putsa, osv.

Efter detta uttalande fick jag världens ångest och tyckte att jag var sjukt könsstereotyp och konservativ. Vet inte vad det kom ifrån, och vill inte tycka så. Man fan, jag kan inte hjälpa att tanken dyker upp...

I alla fall. I torsdags var jag hemma hos Malin och grillning stod på programmet. Rickard hade köpt färsk majs som visade sig vara sjukt hård. Varpå han kommer på idén att hämta borren och borra sig igenom majsen för att kunna göra grillspett.

Han ville inte vara med på bild själv, så Malin förevigade ögonblicket med mig som utförare.


Det finns flera saker jag tycker var manligt i detta:

1) Att komma på idén.
2) Att rusa ut och hämta borren.
3) Att ha en borrmaskin hemma.

Men det funkade grymt. Årets tips till folk som vill göra spett men har för hårda råvaror.

Brucan är tuff - Staffan är nästan lika tuff

Innan igår hade jag inte sett en amerikansk rulle fylld av parader av omotiverade actionscener på sådär tio år. Men igår hade Elin bjudit in till förhandsvisning av Die Hard 4. Då det skulle bjudas på bärs och pizza tänkte jag att det var en bra idé att gå dit.

Sagt och gjort. Tillsammans med Johanna (tyckte att det var tryggt att gå med nån som precis som jag håller filmtittandet till amerikanska romantiska komedier) travade jag då ner till Astoria för denna filmmagi igår kväll.

Och jag måste säga att jag är positivt överraskad. Det var mycket humor. Det fanns en handling. Och Bruce Willis var så cool så han vann mitt hjärta.

Att någon klarar av att hoppa ur en nerskjuten lastbil upp på ett jet-plan och skuta ut piloten och sen hoppa av igen är helt klart imponerande. Att köra bil i 200 kilometer i timmen, slänga sig ur men ändå lyckas få upp bilen på en ramp så att den flyger 30 meter upp i luften och mejar ner en helikopter. Det är nästan ännu mer imponerande.

Känner inte att min kille som - samtidigt som jag såg Brucan göra mer och mer imponerande prestationer - blev utelåst på en balkong i Italien med bar överkropp och fick klättra nerför husväggen (han var på plan ett), bli fasttagen av vakter, insläpad i receptionen och utskälld inför några hundra konferensdeltagare från konferensen han är på är riktigt lika tuff. Men ändå nästan.

Välsignelse och 30-årsfest i Lund

Var nere i Lund förra helgen och firade Jonas som fyllde 30 i våras. Grymt härlig fest med fri alkohol (Jonas hade storhamstrat i Tyskland), guitar hero (Staffan var helt besatt), radiostyrda flygplan (många var helt besatta), en full kille som gillar att vara naken som försökte ragga på tre flator och mycket annat.

Dock inleddes helgen med helt andra grejer. Staffans företag hade gjort en visualisering av ett kloster på 1400-talet och detta spektakel skulle till att invigas. Vad vi inte visste var dock att invigningen inleddes med en mässa. Á la 1400-tal.

Jag slapp undan detta med Staffan var chockskadad halva resan ner till Lund efter att en biskop tittat honom i ögonen och sagt "Kristi blod för dig utgjuter" och sedan välsignat företaget.

Det tog dock inte lång tid efter ankomsten till Lund innan biskopen skulle ha varit mer ckockskadad om han närvarat.

Ekonomimänniskan på mitt jobb

Några platser bort från mig här på kontoret sitter vår ekonomimänniska. Hon pratar oavbrutet i telefon med människor om siffror som inte stämmer.

Hon har en allvarlig stämma och säger ofta till på skarpen till dem som har äran att vara i andra änden av telefonluren.

För hon har en riktigt telefon också. Med sladd. Och en ringrignal som låter som en telefon. Det är inte ofta man ser de där spiralsladdarna nuförtiden. Men här finns det en.

Ekonomimänniskan är jättetrevlig på alla sätt mot oss som är på hennes företag. Men de som skickar fakturor och sånt får höra hennes barksa ekonomimänniskoröst. Får man lära sig sånt på utbildningen?

Alla ekonomimänniskor jag nånsin träffat låter exakt som hon. Och beter sig precis som hon. Korrekt och pedantiskt. Rätt ska vara rätt liksom.

Jag tycker att det är härligt och skrämmande på samma gång.

Vilken vecka är det?

Det här är min favoritsajt. Den har legat nere i några månader och idag, när jag behövde den som mest, så var den tillbaka.

Så enkelt. Så genialt.

Fyra superhjältar går på fest

Här kommer de utlovade bilderna på fyra superhjältar som ska på fest.

Hulken dricker cocktail.



Jag kan dock inte bestämma mig för om Hulken eller Spindelmannen är tuffast.



Ioanna gjorde självklart succé som Catwoman.



Och så här såg jag ut när jag var Batgirl.



Sen tog vi bussen till Uppsala. Vi satt självklart längst bak och var tuffa. Ioanna och Staffan var supertuffa.

"Det bästa med Stockholm är att det är så nära till Finlandsfärjorna"

En kompis har skaffat en tjej som tycker att det bästa som finns är att åka Finlandsfärja. Hon åker sådär tio gånger om året.

Hon sa en gång att det bästa med Stockholm är att det är så nära till Finlandsfärjorna.

Då denna story berättades för Ioanna blev hon så exalterad av fenomenet så hon engagerade mig, Staffan, Jonas och henne själv i en tur till landet i öst i höstas. Idag fick jag bilderna och måste självklart lägga upp dem här.

Vi kliver ombord.




Ioanna och jag den första kvällen då vi fortfarande var pigga:



Jonas och Ioanna är sjukt snygga i karaokebaren. (Vi sjöng dock inte.)



Staffan och jag i asgarv i hytten.



Vi klev faktiskt av färjan också. Här är beviset.



Bland det roligaste vi såg under vår tid på Östersjön var denna något överförfriskade bissnissman som däckat i en trapp.



Sen åkte vi hem, efter min bästa finladsresa någonsin (av tre). Det här var hösten 2006. Tror att vår kompis tjej har hunnit med sådar fem turer efter vi var iväg.

Olika prioriteringar

Gjorde någon form av storhandling med Staffan igår. Då vi flyttat och rört oss runt rätt mycket har vårt kök varit pinsamt tomt på sista tiden. Vilket får rätt sopiga konsekvenser som att man käkar ute mycket mer och därmed blir fattig samtidigt som man går upp i vikt (vilket är en oerhörd dålig kombo nu när sommaren är i antågande).

I alla fall demonstreras skillnaderna mellan mig och min kille tydligt när vi shoppar mat. Båda vet vad den andra inte vill ha och kör sina egna nersmugglingar av varor i vagnen. Jag smugglar ner linser och bönor. Staffan smugglar ner sylt och andra sötsaker.

Alltid intressant att packa upp varorna när vi kommer hem. Och att sedan lyckas få in sina nedsmugglade saker i mat som den andra går med på att äta.

Ikväll är förresten Staffan borta och jag har fixat fulkornsbulgursallad med linser till lunchlåda imorrn. Jag är rätt övertygad om att han kommer "glömma" den hemma.

(Fast faktum är att när vi packade upp varorna sa Staffan med nervös stämma. "Jag tror att jag skulle vara jättetjock om jag inte blivit ihop med dig.")

Fyllebild med Karin

Det här är en gammal bild som är ännu ett försök att bli snygg på bild. Jag vet inte varför man alltid tar dessa foton på fyllan. Det är ju inte precis då man är snyggast. (Men det är väl då man känner sig som snyggast dock.)



Man kan se "mina ögon" som Cecilia kallar det. Cecilia hävdar att man kan se att jag druckit på mina ögon efter ett halvt glas. Malin säger att man kan höra det på min röst efter ett halvt glas. Själv tror jag inte på vad de säger. Jag hävdar att jag aldrig blir onykter.

För övrigt är Karin grym på fest. Hon fylleringde från Bryssel ett par dagar efter att den här bilden togs. Då var det tidig morgon och hon fotade sig själv vid konstiga statyer om jag tolkade det hon sa rätt. Dagen efter (= samma morgon) höll hon föredrag på Nato. Bra jobbat Karin. Me like!

Lunch med Linda

Linda och jag käkade lunch på stationen innan vi skulle åt varsitt håll. Det var helg och livet var härligt.

Det som gör Linda så glad är att hon just fått in sin sallad med pesto, och upptäckt att det verkligen är mycket pesto. Linda är besatt av pesto. Hon äter det på allt.

Tillbaka i Norrköping igen

I helgen drog jag ner till Norrköping och hälsade på Jossan, Peter och Elsa. Det var sjukt härligt att lågkonsumera alkohol och högkonsumera umgåsande.

Efter att Elsa somnat spenderades fredagen på balkongen. Peter plockade fram vattenpipan. Och det kändes sådär härligt sydeuropeiskt allting.



Lördagen var bara härlig. Det premiärbadades och hängdes vid vattnet hela dagen. Dock var vi bättre på att smörja in kidsen än oss själva i diverse hudlotion, varför tre röda och två vita människor återvände från stranden.

Elsa var så här snygg när hon drog på sig mina brillor.



På söndagen skulle jag hem och jobba. Men SJ grusade mina planer och fick mig att spendera stora delar av arbetstiden väntandes på en buss i Kolmården.

Nationaldagsfirande

Det blev en härlig nationaldag. Linda kom hit. Det var härligt. Då hon fram till i lördags bodde i Umeå så är det inte precis så att man får ses så ofta man vill. Men nu var hon här och hängde i den fantastiska solen.

För hänga var precis det vi gjorde. Gick till Tanto vid elva och käkade frukost. Sen fortsatte det med lunch, snacks i sjuka mängder och sen dök förståss alkoholen upp.

Då blev det ännu roligare.

Linda hade träffat en kille det sista hon gjorde innan hon lämnade Norrland, och vi var alla engagerade i hennes livsöde. Dock framförde vi de flesta råden med hjälp av svenska schlagerhits och skapade ett fantastiskt smeknamn till killen. Ett smeknamn jag inte tänker skriva ut här. Men det förkortas NB.

Micke var i alla fall så här glad över att vara i solen. (Eller just i detta läge var det skuggan som gällde, då det var för varmt att vara i solen mitt på dagen.)



Och Cecilia var så här snygg:



Linda var mycket fascinerad av två nyckelpigor som parade sig. Och med hjälp av Mickes teknologkunskaper lyckades vi skapa en jättenärbild.



När det drog ihop sig mot kväll gick vi hem och kollade fotboll. Sverige krossade Island.

Kort sagt en mycket bra dag.

Kvarnen är alltid en upplevelse

Kom loss från jobbet strax före elva igår kväll och begav mig till Cecilia för att mellanlanda med ett glas rosé innan det var dags för vidare vandring till Kvarnen.
(Vi konstaterade nån dag att det var sjukt länge sen vi var på krogen och bestämde oss för att göra en insats för oss själva just igår.)

Sagt och gjort. Och det är lustigt, jag vet inte varför jag blir förvånad. Men jag som är van att oftast ha Staffan med mig när jag är ute, har en förmåga att glömma bort hur folk raggar på krogen.

En snubbe gick fram till oss och stod precis bredvid och "kollade läget" fyra-fem gånger innan han till slut tog mod till sig att komma fram. Öppningsrepliken är då någonting i stil med "Kan ni slå mig hårt, jag har ett brutet revben och jag vill ha ont någon annanstans också så att jag slutar tänka på mitt revben". Undrar om han hade hört det där med att killar som visar svaghetstecken ska vara attraktiv för då känner kvinnorna att de kan ta hand om dem? Men han visste inte riktigt vad det innebar.

Han var i alla fall till slut så envis så Cecilia fick bli otrevlig. Han var framme hos oss uppskattningsvis 25 gånger för att säga oväsentligheter.

En annan snubbe la armarna om oss båda och inledde med frasen "Jag har världens största kuk men bara så ni vet jag har fru och barn hemma, så jag är ärlig från början". Vi talade om för honom att han var sjukt oattraktiv. Cecilia kom in i det tillstånd som Jossan brukar beskriva som pervers fascination (det tillstånd som uppstår när man bara måste fortsätta kolla på nått, lyssna på nått osv fast det är stört) och snackade med snubben en stund. Försökte liksom få ur honom nått vettigt. Men det gick inte.

När vi satt och käkade en fyllemacka på lite plank som låg på Götgatan konstaterade vi att det var en härlig kväll. Förutom störda snubbar så hann vi med sjukt mycket social spaning på folk. Vilket alltid är roligt.

Jag vandrade hem i sommarnatten och var lycklig över att det var ljust och varmt.

Röd dag är festens dag

Pratade med en kompis på väg hem från jobbet. Jag stönade lite över att jag bar på massa tunga grejer, var klädd i alldeles för mycket kläder (svart dessutom), fick trängas på bussen, och var på väg hem för att lämna grejerna, käka lite och sen vända iväg till mitt andra jobb.

"Jaha, har du varit och shoppat, kul, vad har du köpt", sa han.
"Sprit", svarade jag.
"Aha, du tillhör dem som skall göra ännu en röd dag till en alkoholtradiotion?" frågade han.

Jag hade inte tänkt på det på det sättet innan. Inte reflekterat över anledningen till att man är slipper jobba imorrn. Mest tänkt att det är ledigt = fest. Men varför inte? Ska man fira svensk nationaldag så ska man väl göra det som svenskar gör bäst. Dricka sjuka mängder alkohol.

17 eller 34 - visst är det svårt att veta

Var ute och drack öl med några kompisar igår. På Medis.

Karin och jag kom dit först och beställde varsin öl. Sen kom Cecilia. Vår servitör bad henne visa leg. Vi knäckte oss, men tänkte att, "jaja, det är väl minst 20 här i så fall". När servitören gick förbi nästa gång frågade vi vad det var för ålder. "Arton", svarade han. Vi knäckte oss igen. Halva Cecilias liv har gått sen hon var 17.

Vet inte om han trodde att vi hånade honom när vi vek oss av garv. Men vi fick fruktansvärt dålig service resten av kvällen.

Mollbolls inte längre så lilla son

Svängde förbi Malin en snabbis på väg från Askersund tillbaka till Stockholm (som vanligt hann jag vara där i typ 20 min innan jag skulle med tåget, men det är väl det lilla som räknas). Lyckades också föreviga hennes underbara två-åring Robin.

Gammal picknickbild

Den här bilden är varken jag eller Cecilia så jättenöjda med. Men för situationens skull måste den få finnas här.

Det var för ett par veckor sen när det var den första riktiga sommardagen. Vi hängde i en park och picknickade iskaffe, pannkakor och meloner. Det var härligt (tills jag var tvungen att gå och jobba).

Gårdsauktion

Var hemma hos mamm och papp i helgen. De hade gårdsaktion. Det innebar att allt som fanns på vår gamla sex-generationers-släktgård skulle bort. Varje liten pryl.

Det var en intressant upplevelse på många sätt. Till exempel känner man, som ofta när man kommer hem, av könsstereotypa roller. Det förutsätts att man inte ska kunna bära saker för att man är tjej och man ska dessutom bara vara intresserad av textiler och sånt.

Jag bar tunga saker och engagerade mig som mest i aktionen när alla bultar skulle ropas ut. Bara för att.

Det bästa semestersexet

Aftonbladet har ett test idag som jag funderar lite över. Det handlar om semestersex. Här är några av frågorna:

2. Hur ofta har du sex på semestern?

Aldrig
1 gång/månad
2 ggr/månad
1 gång/vecka
3 ggr/vecka
Varje dag

Min direkta undran här är ju det stora glappet mellan 1 gång/månad eller aldrig. Är det så folk fungerar? Är det sämre än en gång i månaden så är det aldrig. Finns det inga mellanting? Man har ju till exempel hört om folk som slår till på födelsedagar och annat. Dessutom är jag väldigt avundsjuk på folk som har så lång semester som man antagligen måste ha om man på semestern kan få ihop ett snitt av en gång/månad.


6. Var har du helst semestersex?

På sandstranden
I bilen
Hos grannen på midsommarfesten (dock inte med grannen)
På en sommaräng
I charterhotellets pool
Hemma i sängen

Är det här någon form av "de vanligaste platserna" eller är det Aftonbladet-redaktionens favoriter? Hur kom det sig att det blev just dessa platser? Hos grannen på midsommarfesten måste vara självupplevt av någon.


7. Vilken sorts semester tycker du är sexigast?

Husvagnssemester i Simrishamn
Chartersemester till Cypern
Skärgårdssemester i någon pittoresk stuga
Cykelsemester på oändliga landsvägar
Äventyrssemester till Tibet
Båtsemester i, exempelvis, göteborska vatten

Här har jag samma undringar som på den förra frågan. Med tillägget - hur fan kan nån tycka att "cykelsemester på oändliga landsvägar" är sexigt. Det måste vara samma person som gillar sex på en sommaräng. När man blir trött på att cykla slänger man cykeln i diket och springer ut på ängen då landsvägen är oändlig och man uppenbarligen inte kommer komma fram till någon sexigare plats inom en rimlig framtid.

Mail från en dansk

I helgen smäller det. Sverige ska visa danskarna vart skåpet ska stå. Eller nått.

Nu har jag fått ett mail från min danska kompis Alice. En gång i tiden, när vi umgicks lite mer, förstod jag vad hon sa. Det här förstår jag inte mycket av, men jag tror att det är någon form av hot.

Jeg tror Danmark vinder 3-2 i helgen, det kunna väre kul at titta den med jer. Kul for er at Zlatan Ibrahimovic er klar. Danskerne vett at Sverige spillar bra just nu, det bliver skönt. Kunstigt min kompis ska jobba på Scandic Hotel i Köbenhamn, når jeres landslag kommar. Hun fatte INTE svenska...

Det är så konstigt. När man läser danskan på baksidan av schampooflaskorna så är det betydligt lättare att förstå. Det här är omöjligt även om jag läser det om och om igen.

Jag ska hota tillbaka på nått sätt. Och få rätt.

Hur gör man när det kommer till fest?

Hr just insett att även de kommande två månaderna kommer gå åt till diverse kalas. Jag trodde att vi avklarat det när alla sommarproducerade 77-orna var färdigfirade. Men då tänkte jag inte på att vi nu går in i bröllops- och doptider.

I helgen är det dop. Sen är det faktiskt en icke-firar-helg. Men sen fortsätter det. Ett till trettioårskalas följt av två bröllop de första helgerna i juli till vilka det skall klämmas in möhippor.

Det är härligt att fira folk, men kommer det se ut så här i resten av livet? När får man börja styra över sin egna helger?

Apropå det så har jag haft några intressanta diskussioner om det idag:

Det började på lunchen med min bror. Han ska åka på en sex-veckors-resa med sin tjej i sommar. Nu har det dykt upp ett bröllop för en nära vän dagen innan de kommer hem. Det verkar svårt att boka om resan, då alla flyg är fulla. Vilket gör att de, för att gå på bröllopet, måste åka hem en vecka tidigare och betala 4 000 spänn. Vad är rätt och fel?

Det fortsatte med en annan kompis som var hembjuden till en annan vän i morgon. Det som först skulle vara en kompismiddag var nu utökat till ett stort släktkalas med några få vänner. Min vän var inte alls sugen på att gå, utan mer frestad av att vara hemma och träffa sin kille och sitt barn, då de varit sjuka mycket och inte direkt haft tid för varandra de sista veckorna. Vad är rätt och fel?

Till sist pratade jag med en vän som ska gifta sig i sommar. För att ha råd att bjuda alla de vill har de bestämt sig för att ta ut en kuvertavgift för bröllopet. Nu har det dykt upp lite syrliga kommentarer från folk som tycker att man inte alls kan göra så. Vad är rätt och fel?

Det intressanta i alla tre frågorna är; när ska man bara göra det man känner för och när man ska ställa upp för vänner? Och när man ska följa normer?

Allt är bara fusk

Igår var jag ute och drack öl med en kompis som jag tagit upp kontakten med sen jag flyttade till Stockholm.

Vi konstaterade att vi båda älskar att resa men vill icke-turista (så gott det går) när vi gör det. Vi har båda varit i Paris, men inte i Eiffeltornet. Varit i New York, men inte i Empire State Building osv.

Men hon hade en gång varit i Rom och hälsat på en kompis som jobbar som guide där. Och följt med till Colosseum på guidad tur.

Vännen berättade efteråt att personalen lägger ut sten i Colosseum varje dag för att det är så många som plockar med sig stenbitar därifrån i tron om att det är en bit från Colosseum de sedan har hemma i sin bokhylla.

De lägger särskilt mycket stenar i skrymslen och hörn där folk smyger in för att sno stenar när de tror att ingen ser.

Jag och några vänner

Staffan och jag försöker posera framför min nya telefon som gör att jag helt plötsligt faktiskt kan lägga upp bilder här på bloggen. Men vi är inte så bra på det. Vi är helt enkelt inga kungar på att bli snygga på bild.

Vilket däremot min vän Karin är. Hon blir snygg även om hon försöker vara ful.



Här är hon och hennes kille Erik när vi var på en av alla eviga 30-årsfesterna. Det var för övrigt väldigt kul, och jag gjorde ett nytt försök (som så många gånger förr) att göra Dirty Dancing-lyftet med en kompis. Det gick sådär. Bilder utlovas så snart jag fått dem av Karin.



Och det här är min vän Cecilia med sin häst.

Det är egentligen rätt galet. Cecilia är den okrönta Carrie Bradshaw på Söder. Men Piteåbrud som hon är så behöver hon ofta en stund bort från barerna, festerna och storstadslivet. Då lämnar hon sina höga klackar och ger sig ut i skogen med sin jättehäst.

Nu när jag har en kamera ska jag ta bild på fler roliga stunder i livet.

Billigt är bra - gratis är bättre

Idag var det fest här i huset. En ny storkund hade dragits in. Så alla fick skumpa. Som det stod Champagne på. Själv är det enda man köper för mer än en hundring på Systemet olika former av tetror.

Två av mina självupplevda Systemet-budget-favoriter är:

1) Jag och en kompis var på Vinsystemet på Medis häromdan, där hon sa "jag skulle vilja ha en dunk rosé". Han som stod i kassan verkade inte van med det språkbruket. "Va, menar du en bag-in-box med rosévin", klämde han fram efter en fånigt lång stund. "Japp", svarade C glatt. Hon markerade även med att inte ta någon påse. Hon bar stolt iväg sin helgdunk och var nöjd med att hennes APK var betydligt bättre än alla som stod där och frågade efter det perfekta finvinet till deras lammstek som de skulle hem och tillreda.

2) Jag och min kille sprang in på Systemet på Östermalm fem i stängning en lördag. Bråttom som vi hade och då vår ekonomi bara var halvbra så plockade vi till oss ett gäng Sofiero (svenska folkets favoritdryck enligt någon form av undersökning by the way). På Systemet på Östermalm har de dessutom sånna där "skumgummirör" som man kan föra ner sina dyrbara flaskor i så att de inte ska går sönder när man bär dem i påsen. Staffan förde stolt ner varje Sofiero i en sådan innan han omsorgsfullt stoppade ner dem i påsen. Vi fick ett gäng intressanta blickar av backslickarna och hatt-tanterna.

Dock kan jag erkänna att skumpan idag var härlig. Jag känner att den bubblar lite i mig fortfarande.

Big Brother

Det här är en sjuk nyhet om ett mycket sjukt tv-program.

Det började ju så fint med att det var massor med olika människor som skulle leva ihop. Det fanns massor med inbyggda ämnen som gjorde det absolut sevärt första året, som den homofoba fyrabarnsmamman som gjorde en helomvändning och blev härlig.

Men nu är det ju bara helt galet. Galet från dem som gör programmet och galet inne i huset.

Hörde att femman inte ska sända det i år. Det måste vara den kanalens bästa beslut på länge.

Jag, en kommunist

Var på väg på en minifika med min kille på väg från ena jobbet till det andra igår när jag sprang på min gamla barndomskompis som gått och blivit riksdagsledamot för moderaterna. Han stod och snackade med en kille som visade sig vara Fredrik Reinfelts pressekreterare.

"Det här är Sandra, hon är kommunist", sa Oskar när han presenterade mig.

Där stod jag tillsammans med två moderater och hette kommunist. Kändes på nått sätt som en rätt tillfredsställande beskrivning av mig själv i sammanhanget.