Tandkräm och romantik

På den här bloggen brukar jag ju kanske inte direkt hylla min kille som nån sorts romantik-guru. Dessutom har jag dissat romantik rätt fet-hårt. Men just precis nu kom jag på vad romantik är och att min kille är sjukt romantisk.

Men för att berätta själva poängen måste jag först backa lite och bekänna en sak: Jag har en enorm social fobi. Det märks inte så mycket men folk som känner mig väl vet. Till exempel finns det vissa saker som jag har svårt att köpa. I den kategorin finns tandkräm. Grejen är att om jag står där på ICA och lassar upp tandkräm på bandet är jag helt säker på att alla kommer analysera min käft. Köper jag "perfect Whitening" kommer alla glo på tänderna och tänka "Ja, det behöver hon verkligen. Fan vilka gula tänder hon har" osv. Och dessutom så kommer de tro att jag inte har borstat tänderna och går runt och har äckliga tänder. (Det här kan jag berätta mycket om, men jag stannar med att säga att detta gjort att det alltid är Staffan som handlar tandkräm till oss.)

Nu till den romantiska grejen.

Staffan är iväg och reser igen.

När han drog hade vi en tom tandkrämstub och en full. Hade min kille varit värsta egot hade han tagit den fulla (och därmed tvingat mig till att köpa tandkräm). Hade han varit värsta mjäkot hade han tagit den tomma.

Men nej. Han löste det på det där vi-delar-på-allt-sättet som jag ofta hört talas om men aldrig riktigt satt ord på vad det är.

Staffan tryckte helt enkelt ut lagom mycket tandkräm så att jag skulle klara mig hela veckan från den fulla till den tomma tandkrämen, och lämnade tuben till mig.

Det är fanimej kärlek.